Konkurrensutsätt CSN!

KSF har genom ordförande Kalle Bäck och Mattias Grängzell, som är ordförande i KDU Malmö, gjort ett inlägg i debatten kring studiemedelssystemet som publicerats i Sydvenska Dagbladet.

Konkurrensutsätt CSN!

Sedan Kristdemokraterna och Alliansen vann valet 2006 har mycket hänt som förbättrat den ekonomiska situationen för landets studenter. De tydligaste exemplen på detta är att studiemedlet och fribeloppet har höjts. Än finns dock mycket kvar att göra. Kristdemokratiska Studentförbundet anser att studiemedlet bör höjas kontinuerligt och fribeloppet bör avskaffas helt. Det ska inte straffa sig att vara flitig och arbeta även under terminen, men detta är just vad som blir konsekvensen av nuvarande fribeloppsregler. Många studenter som tjänat ”för mycket” pengar blir tillbakabetalningsskyldiga till CSN, vilket är helt orimligt. Detta är en problematik som är oerhört viktigt att komma till rätta med för oss kristdemokratiska studenter, inte minste ur ett principiellt perspektiv; flit ska löna sig!

Det är dock inte bara dessa regler som är problematiska, utan även hela studiestödssystemet i sig. CSN har idag en monopolställning som varken gynnar studenterna eller är hållbar på sikt. Vi ser ständigt återkommande exempel på hur studenter blir offer för CSN:s märkliga tolkningar av regler och riktlinjer. I höstas var det studenter vid Chalmers i Göteborg som riskerade att bli återbetalningsskyldiga för att CSN menade att de inte studerade på heltid, trots att det var just detta de gjorde. Den gången var det kursplanerna som var upplagda på ett sätt som inte behagade CSN och dessvärre är det inte svårt att hitta liknande exempel på CSN:s stelbenthet från andra delar av landet.

Vi menar därför att det vore önskvärt att konkurrensutsätta CSN. Även fristående aktörer borde ha möjligheten att erbjuda studielån. Staten ska naturligtvis fortfarande garantera en grundläggande bidragsdel, men lånedelen bör konkurrensutsättas i syfte att förbättra villkoren för studenterna. På så sätt skulle man som studerande ges möjlighet att ”rösta med fötterna” och välja bort en långivare som inte lever upp till ens förväntningar. Valfriheten och möjligheten att påverka den egna ekonomiska situationen måste helt enkelt också gälla studenter.

Mattias Grängzell
Ordförande KDU Malmö

Kalle Bäck
Ordförande Kristdemokratiska Studentförbundet

Annons

KSF på kommun- och landstingsdagarna!

I helgen kommer Kristdemokraterna att hålla kommun- och landstingspolitiskadagar i Norrköping. Kom gärna förbi KSF:s monter och diskutera kristdemokratisk politisk filosofi eller studentpolitik t.ex. På partiets hemsida går att läsa att

”Den mötesplats som våra kommun- och landstingspolitiska dagar utgör tror vi är en mycket betydelsefull träffpunkt för vårt kommun- och landstingspolitiska arbete. Inte minst efter ett valår och tillbakagång i valresultatet. 2011 års kommun- och landstings – politiska dagar i Norrköping vill vara en kraftsamling som möjliggör om start.”

Vi ses på fredag och lördag!

KD bör profilera sig som studenternas parti

FÖRBUNDSKRÖNIKAN. Så har Kristdemokraternas Framtidsgrupp levererat sin rapport om vad som gick snett i valet och vilka åtgärder partiet bör vidta för att få bukt med den negativa trenden. Mycket klokt sägs i rapporten, främst kring organisatoriska frågor. En del av det som tas upp stämmer överens med vad KDU:s Kriskommission kom fram till i sin rapport tidigare i höstas. Otydligt ledarskap, interna kommunikationssvårigheter och brist på enande partikultur är några saker som lyfts fram. Också på det politiska planet är man delvis inne på KDU:s linje och pekar på avsaknaden av en tydlig politisk profil och parallella kampanjer som förvirrade väljarna.

Trångt i mitten.

Vad gäller politisk positionering identifierar Framtidsgruppen ett antal områden som partiet måste utveckla sin politik på. Familjepolitik, global rättvisa och miljöfrågor, företagsfrågor och rättspolitik är några av dem.

Jag tror personligen att familjefrågor och rättspolitik kan vara två områden som skulle kunna kopplas samman till ett politiskt koncept där både trygghet och frihet betonas på ett typiskt kristdemokratiskt sätt. Det är dock tveksamt om Kristdemokraterna skulle tjäna på att ge sig in i kampen om mitten/vänster-väljarna – som i dag röstar på Miljöpartiet – genom att betona globala rättvise- och miljöfrågor. Att trängas i mitten är helt enkelt ingen framkomlig väg.

Det finns dock ytterligare två politikområden där Kristdemokraterna har en enorm väljarpotential, men som Framtidsgruppen väljer att knappt nämna, nämligen högskolepolitik och studentfrågor. Kristdemokraterna borde vara det naturliga valet för Sveriges studenter, men tyvärr är så icke fallet. Detta är inte bara något jag som studentpolitiskt aktiv kristdemokrat anser, utan partiets arbete för att förbättra situationen för landets studenter har uppmärksammats externt, utan att detta fick något större genomslag internt. Kristdemokraterna fick i maj 2006 av Sveriges förenade studentkårer (SFS), det så kallade trestjärniga SFS-certifikatet för partiets aktiva arbete med att förbättra studenters ekonomiska situation.

KD har varit drivande.

Sedan Kristdemokraterna och Alliansen kom i regeringsställning har också mycket hänt som påtagligt förbättrat studenternas vardag. Studiemedlet och fribeloppet har höjts, kårobligatoriet har avskaffats och kvalitet i den högre utbildningen prioriteras numera före kvantitet. Dessutom har Kristdemokraterna varit den drivande kraften för en reformerad bostadsmarknad där också studenter ges bättre chanser att hitta ett boende.

Detta är bara några exempel på hur kristdemokratisk politik är studentvänlig politik. Jag menar med detta inte att Kristdemokraterna ska bli ett intresseparti för studenter, men studentperspektivet skulle med fördel kunna vävas in i politikutvecklingsarbetet. Några förslag på frågor som här skulle kunna lyftas:

• Utveckla politiken för studenter med familj.

• Självständigare lärosäten och mindre statliga pekpinnar.

• Öka mångfalden i forskningen och skapa bättre möjligheter för universiteten att ta emot donationer, som också bör vara avdragsgilla.

• Ge bildningstanken en centralare roll inom högskolan- både utbildning och bildning måste vara självklara inslag i högskolepolitiken.

Stor potetial för KD

Dessa förslag skulle kunna fungera som några utgångspunkter för diskussionen framgent. Det mest centrala är dock att studentperspektivet överhuvudtaget lyfts. Det är egentligen inget parti i Alliansen som på allvar gör detta i dagsläget. Här finns alltså en stor potential för Kristdemokraterna där KSF vill vara med och bidra till utvecklingen.

Kalle Bäck, förbundsordförande i Kristdemokratiska Studentförbundet

Vårdnadsbidraget är en succé!

(S-studenters ordförande angriper vårdnadsbidraget. Nedan följer ett svar.)

Det är ingen nyhet att Socialdemokraterna i grunden är mycket skeptiska till valfrihet. Magnus Nilsson understryker med all önskvärd tydlighet just detta i sitt hätska angrepp på vårdnadsbidraget. Reformen, som genomfördes på Kristdemokraternas initiativ, har skapat möjlighet för familjer runt om i Sverige att utforma barnomsorgen utefter just sina unika behov.  Det är ett stort steg i rätt riktning. Att tusentals barnfamiljer väljer att utnyttja   vårdnadsbidraget, är inget annat än en succé i alla de enskilda fallen.

Anledning till att diskussionen kring vårdnadsbidraget blossat upp just nu är en rapport från SCB. Rapporten offentliggjordes 4 oktober 2010 och finns tillgänglig för alla som vill ta del av den. Såväl rikstäckande som lokala medier har också refererat till den i samband med intervjuer med socialministern. Det rör sig alltså inte om något mörkande från Socialdepartementets sida, vilket Nilsson helt felaktigt hävdar. Rapporten visar att ca 1,8 procent av de familjer som har möjlighet att utnyttja vårdnadsbidraget också gör det, vilket Nilsson hävdar är ett fiasko. Men de som kallar vårdnadsbidraget för fiasko bara för att relativt få nyttjar det har missuppfattat reformen. Vi kristdemokrater har aldrig menat alla ska välja vårdnadsbidraget, utan poängen är själva valfriheten i sig. Detta har uppenbarligen inget som helst värde för Nilsson och S-studenterna.

Kristdemokraterna vill utveckla vårdnadsbidraget för att fler familjer ska ges möjlighet att utnyttja det. Vi menar att en fördubbling till  6000 kronor vore en mer rimlig nivå än dagens 3000. Dessutom bör alla kommuner åläggas att erbjuda vårdnadsbidrag. Makten ska ligga hos familjerna och inte hos kommunpolitikerna. Om Nilsson anser detta vara ”galenskap” så står det honom naturligtvis fritt att ha den uppfattningen.

Det kanske märkligaste argumentet som används mot vårdnadsbidraget är att det skulle äventyra kommunernas ekonomi och ta resurser från förskolan. Faktum är att om de familjer som fått vårdnadsbidraget istället skulle valt att nyttja en barnomsorgsplats skulle kommunens kostnader för dessa platser uppgå till ca 562 miljoner kronor, vilket är 427 miljoner kronor mer än vad som betalats ut i vårdnadsbidrag. Det faller alltså helt på sin egen orimlighet att vårdnadsbidraget skulle vara ett ekonomiskt hot mot kommunen och den offentliga barnomsorgen.

Ytterst är detta en fråga om människosyn. Kristdemokraterna är av den fasta övertygelsen att människor i grunden är förnuftiga och själva kan avgöra vad som är bäst för dem. Vårdnadsbidraget är inget mål i sig, utan ett medel för att skapa mer egenmakt åt människor. Det är alldeles utmärkt att det finns en bra offentlig barnomsorg med kompetent och välutbildad personal. Det är dock inget mål i sig att alla barn ska gå i förskolan, utan det är föräldrarna som känner sina barn bäst och vet vad som passar just dem. Vi vet att det finns ett starkt folkligt stöd för mer valfrihet inom barnomsorgen och kommer fortsätta att kämpa för det. Det är inte Kristdemokraterna som bör tänka om, utan snarare socialdemokrater med en förlegad kollektivistisk människosyn.

Kalle Bäck

DEJA-rapporten:några slutsatser.

DEJA (Regeringens delegation för jämställdhet i skolan) presenterar idag sitt slutbetänkande. Två huvudsakliga resultat redovisas i detta:

– Pojkar presterar sämre resultat än flickor generellt sett.

– Flickor mår sämre och känner sig mer utsatta för trakasserier.

Den enda rimliga slutsatsen som kan dras av detta är att mönster som drabbar både könen finns i skolan. Det rör sig dock inte om någon form av ”över- och underordning” som genusvetare och feminister brukar prata om. Det finns många förklaringar till varför dessa mönster består, men bilden av en skola där pojkar alltid premieras på bekostnad av flickor tycks ha lite att göra med verkligheten.

Utredningen lägger också fram ett intressant förslag för att komma tillrätta med problematiken. Man menar att skolan är i behov av en motsvarighet till Statens beredning för medicinsk utvärdering. SBU sysslar med utvärdering av metoder och arbetssätt som används inom vården. Utan att vidare ha satt mig in i frågan så verkar detta som ett förslag väl värt att vidare diskutera. På så sätt skulle vi både åstadkomma en bättre fungerande skola som också fredas från politisk nyckfullhet, och som istället utgår ifrån beprövad erfarenhet och ett vetenskapligt förhållningssätt. En sådan instans skulle naturligtvis inte begränsa sig till frågor om jämställdhet, utan också bredare pedagogiska och innehållsmässiga spörsmål.

I vilket fall som helst så är det ovan beskrivna en problematik som vi bör förhålla oss till. Samtidigt måste vi se upp för övertolkningar av delar av resultatet och det måste inte vara ett problem att pojkar och flickor väljer olika typer av utbildningar. Respekten för det personliga valet måste vara den vägledande principen.

Kalle Bäck

SvD-Brännpunkt: ”Guteland gör skillnaden i skolpolitik tydlig”

KSF:s ordförande Kalle Bäck skriver tillsammans med KDU:s vice ordförande Aron Modig om den svenska skolan på SvD-Brännpunkt.

Guteland gör skillnaden i skolpolitik tydlig.

Svenska elever halkar efter i läsförståelse, matematik och naturkunskap, enligt den senaste Pisa-undersökningen. Den svenska skolan har dessutom blivit mer ojämlik – pojkar uppnår sämre resultat än flickor samtidigt som etnisk och socioekonomisk bakgrund spelar allt större roll för elevernas resultat. Jytte Guteland väljer att skylla denna utveckling på friskolesystemet, trots att det är just friskolorna som ofta presterar toppresultat. Valfriheten är inte problemet, utan tvärtom en tillgång. Kristdemokraterna och alliansen har istället gjort allt för att få bukt med de verkliga problemen. Vi håller på att vända den negativa trenden!

Bakomliggande orsaker till de dåliga testresultaten för den svenska skolan är istället de luddigt utformade styrdokumenten, läraryrkets försämrade status, bristfällig uppföljning av elevernas resultat samt pedagogiska felgrepp i form av för lite lärarledd undervisning. Alla dessa problem håller nu på att åtgärdas:

• En ny läroplan sjösätts, i vilken tydligare kunskapskrav formuleras, elevernas rätt till lärarledd undervisning understryks och centralt ämnesinnehåll anges.

• En ny lärarutbildning införs med fyra nya yrkesexamina: förskollärar-, grundlärar-, ämneslärar- och yrkeslärarexamen. Detta innebär en tydligare professionalisering av läraryrket och höjer hela yrkets status.

• Tydligare kunskapskontroller införs i form av tidigare betyg. Detta stärker möjligheterna för såväl elever från mindre studievana hem som de med högutbildade föräldrar att utvecklas utifrån sina egna förutsättningar.

Utöver detta har möjligheten att ta tillvara spetskompetens hos extra ambitiösa elever förbättrats genom att så kallade elitklasser numera är tillåtna. Guteland ser det som ett problem att elever på detta sätt ges uppmuntran att jobba extra hårt. Kanske är det just här skillnaderna blir som tydligast mellan socialdemokratisk och borgerlig skolpolitik.

Vi kristdemokrater menar att det grundläggande felet med den svenska skolpolitiken länge har varit att jantelagen fått för stort utrymme. Elever har inte uppmuntrats att anstränga sig och göra sitt yttersta, vilket har missgynnat såväl de mer studiemotiverade eleverna som de från hem med låg studievana. Flit ska löna sig!

Även om många steg i rätt riktigt nu har tagits kommer vi inte att få bukt med skolans problem över en natt. Likväl är det viktigt att vi kristdemokrater och den övriga alliansen nu städar upp efter den misslyckade (s)kolpolitiken.

ARON MODIG

vice förbundsordförande, Kristdemokratiska ungdomsförbundet (KDU)

KALLE BÄCK

utbildningspolitisk talesman, KDU

Rätt att dra in examenstillstånd.

Att lärare är skolans viktigaste resurs är nog de flesta överens om. Lärarkårens kvalitet i form av ämneskunskaper och pedagogisk förmåga är avgörande för skolans resultat. En logisk följd av denna insikt är att vem som helst inte ska få bedriva utbildning av lärare. Kvaliteten på lärarutbildningen i Sverige har ofta ifrågasatts. Det är därför klokt att Högskoleverket , på Alliansregeringens initiativ, omprövat tillstånden att examinera grundlärare.

Vissa lärosäten har förlorat sina tillstånd och det är bara att beklaga. Umeå och Stockholms Universitet är några av dem. Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén menar att detta kan medföra att brist på lärare uppstår i dessa regioner. Detta är naturligtvis en problematik som måste hanteras på något sätt. Lösningen är dock inte att lärosäten som inte lever upp till kvalitetskraven ges examinationsrätt. Lösningen är snarare att kvaliteten höjs, så att examenstillstånden kan återfås i framtiden.

Min avsikt är inte att försöka verifiera om Högskoleverket gjort en riktigt bedömning i de enskilda fallen. Poängen är att detta är viktig markering av vilken inriktning som utbildningspolitiken bör ha i framtiden. Kvalitet måste sättas före kvantitet. Det motsatta tjänar ingen på i längden.

Kalle Bäck

”Klassisk bildning mot relativismen”

Ett träffsäkert inlägg kring den klassiska bildningens värde har gjorts av Johan Lundberg, Axess. Lundberg påpekar att bildningen har viktigt roll att fylla i ett demokratiskt samhälle präglat av öppenhet och kritiskt tänkande. Gränsen mellan ett kritisk förhållningssätt och ren relativism är dock ibland hårfin. Att enkom tala om vikten av kritiskt tänkande, utan att lyfta fram bildningens roll i sammanhanget kan få problematiska konsekvenser.

”Bildning är förutsättningen för kritiskt tänkande, vilket i sin tur är en nog så viktig egenskap för den som vill förhålla sig aktivt till det politiska livet. Tyvärr har man i skolväsendet i allt högre grad kommit att uppfatta kritiskt tänkande som ett självändamål, utan koppling till klassisk bildning.

Det är den sortens ”kritiskt tänkande” som har lett till att hela 18 procent av Sveriges befolkning under 30 år tror att USA:s regering låg bakom 11 september-attackerna. Endast 51 procent menar att det var al-Qaida. Och så många som 31 procent vet inte vilken åsikt de ska ha i frågan”.

I ett samhälle där vi omges av en  aldrig sinande ström av information blir det än viktigare att kunna sålla bland oseriösa påståenden och populistiska budskap. Bildningen kan här utgöra en referensram och ett raster som kan anläggas på tillvaron för att göra den mer begriplig. På så sätt lär vi oss att skilja rätt från fel och sanning från lögn. Den klassiska bildningen är ingen kuriositet i det moderna informationssamhället- den är mer livsviktigt än någonsin.

Kalle Bäck

Nobelprisen lär knappast bli fler.

Det sägs ofta att forskning och utbildning är vad som behövs för att Sverige och Europa ska kunna hävda sig gentemot omvärlden i globaliseringens tidevarv. Få ifrågasätter nog detta påstående i teorin. Vetskapen om det tycks dock svårare att omsätta i praktisk handling. Tyvärr satsar  Europa i dagsläget mindre på forskning som andel av BNP än både USA, Kina och Korea.

Detta syns också ifråga om antalet nobelpris, där USA har en tydlig ledning och Japan kommer tvåa. Visst är inte detta det ultimata måttet på framgång, men det ger ändå en fingervisning om vilken tendensen är. Vi bör på allvar diskutera både resurstilldelning till forskning och dess kvalitet. Fortsätter den negativa trenden så lär inte de europeiska nobelpristagarna bli fler.

Kalle Bäck

PISA-undersökningens resultat är ett kvitto på misslyckad (s)kolpolitik.

Svenska elever halkar efter i läsförståelse, matematik och naturkunskap enligt den senaste PISA-undersökningen. Dessutom har den svenska skolan blivit mer ojämlik och pojkar uppnår sämre resultat än flickor, samtidigt som etnisk och socioekonomisk bakgrund spelar allt större roll för elevernas resultat. Detta är kvittot på den misslyckade socialdemokratiska skolpolitik som förts under nästan 50 års tid.

Frågar man en vänsterdebattör om varför det blivit så här brukar svaret bli att allt är friskolornas fel. Om vi däremot håller oss till verkligheten så är det just dessa skolor som lyckas bäst i många avseenden. Snarare torde luddigt utformade styrdokument (som i praktiken inte alls styr något), läraryrkets försämrade status, för lite uppföljning av elevernas resultat och pedagogiska felgrepp, i form av för mycket icke-lärarledd undervisning, ha de största förklaringsvärdena.

Vi kommer inte att få bukt med dessa problem över en natt. Många steg i rätt riktning har dock tagits. En ny läroplan håller på att sjösättas, en ny lärarutbildning likaså, elevernas rätt till lärarledd undervisning understryks och tydligare kunskapskontroller i form av tidigare betyg håller på att införas. Alliansen håller på att städa upp efter den misslyckade (s)kolpolitiken.

Kalle Bäck