Valfrihet i liberal mening?

Expressens ledarsida anklagar KDU,, och till viss del Kristdemokraterna för att vara ett bidragsparti. Anledningen till detta är förslaget om en barnomsorgspeng som framförts av bl.a. KDU:s ordförande Charlie Weimers. Tanken är att familjerna själva ska få bestämma över hur de vill använda de resurser som idagsläget är riktade mot offentlig barnomsorg eller fristående alternativ som dagmanmma eller dagbarnvårdare. En barnosmorgspeng med full valfrihet skulle också skapa möjligheter för föräldrar som vill vara hemma en längre tid med sina barn att vara det. Expressens huvudsakliga invändnig är detta skapar ytterligare ett ”bidrag” och anklagar KDU/KD för att vara ett nytt bidragsparti. Detta är naturligtvis rent struntprat. Pengarna ifråga finns redan i fickorna på kommunerna, men är låsta till några former av barnomsorg. Med KDU:s förslag skulle pengarna istället kunna disponeras helt fritt av familjerna och några kanske väljer att gå ner i arbetstid eller att inte jobba alls under en period. Detta är valfrihet i kristdemokratisk mening!

Den märkligaste invändningen som Expressen har är att

 ”En sådan reform skulle innebära sämre förskolekvalitet och färre förskolor. Det skulle alltså minska den reella valfriheten för familjer som behöver dagis.”

Man glömmer helt bort de föräldrar som vill spendera mer tid med barnen. Deras möjligheter att välja är idag begränsad i kommuner som infört vårdnadsbidrag och obefnitlig i de kommuner som inte gjort det. Den liberala tidningen menar alltså att valfrihet är att välja förskola. Är detta valfrihet i liberal mening?

Kalle Bäck

Annons

Valfrihet eller inte? Det är frågan i hemmafru-diskussionen.

Diskussionen kring hemmafruar togs upp i veckans ”Kvällsöppet”. KDU:s vice förbundsordförande Ebba Busch gjorde en mycket bra insats där hon betonade att kvinnor måste tillskrivas rätten att själva fatta beslut om hur de vill leva sina liv. Förvärvsarbete kanske inte är den ultimata meningen med tillvaron i alla skeden av livet för vare sig män eller kvinnor. Samhället kanske istället ska börja ta hänsyn till att det finns olika livssituationer och olika livsprojekt?

En intressant aspekt på det hela är den som S-kvinnornas Nalin Pekgul förde fram. Hon säger sig inte ha några synpunkter på om kvinnor väljer att vara hemmafruar eller förvärvsarbeta. Detta låter ju nästan frihetligt! Den som trodde att en sosse-feminist tror på reell valfrihet bedrog sig dock. I nästa andetag säger hon istället att så fort en person kommer i kontakt med de offentliga välfärdssystemen, så är tvångsstyrning av människors liv helt acceptabelt. Exempelvis vill hon tvångskvotera föräldraförsäkringen eftersom föräldraförsäkringen är något som ”samhället” finansierar. Alltså; sossarna har skapat ett högskattesamhälle där de allra flesta gjorts beroende av staten och  de system som är skattefinansierade kan politiken styra efter eget tycke och smak. Slutsats; pengar som tvingats av människor via skattsedeln kan användas för att styra deras liv med. Detta är själva motsatsen till valfrihet!

Där vänsterblocket, med S-kvinnorna i spetsen, alltjämt strävar efter att minska människors valfrihet ska Kristdemokraterna vara den kraft som tydligast står upp för att öka människors egenmakt. Inför valen 2014 vore det en bra idé för Kristdemokraterna att driva frågan om verklig valfrihet inom barnomsorgen, bortom vårdnadsbidraget, genom exempelvis en barnomsorgspeng. Så skapar vi ett samhälle där hänsyn tas till att alla familjer och livssituationer är unika. Detta är skillnaden mellan kristdemokratisk syn på välfärd och en sossig; ett välfärdssamhälle med valfrihet eller en välfärdsstat som tvingar människor in i samma snäva ramverk.

Kalle Bäck

Sänkta krav och diskriminering är inte lösningen.

Christian Carlsson och Ebba Busch från KDU gör idag ett träffsäkert inlägg på SvD-Brännpunkt. Artikeln handlar om att försvarsmakten sänker kraven i rekryteringsprocessen till det nya frivilligförsvaret. Man väljer dels att sänka kraven för kvinnor, i syfte att göra försvarsmakten mer ”jämställd,” och dels att sänka kraven generellt. Detta resulterar i en mycket problematisk utveckling där både diskriminering och sänkt kvalitet på soldaterna blir konsekvensen.

”Beslutet att sänka de redan låga antagningskraven i samband med omställningen till frivilligförsvaret var mot bakgrund av det inte bara oansvarigt utan också omdömeslöst. KDU anser att antagningskraven till Försvarsmakten borde höjas. Det är möjligt att höjda antagningskrav inte direkt underlättar rekryteringen till det nya frivilligförsvaret. Problemet består dock knappast i för högt ställda antagningskrav utan i det förhastade beslutet att införa ett bristande personalförsörjningssystem. Försvarsmaktens genusexperiment måste stoppas”.

Sänkta krav kan varken leda till ett mer välfungerande eller mer jämställt försvar. Tråkigt att detta måste påpekas, men det behövs uppenbarligen.

Kalle Bäck

Vårdnadsbidraget är en succé!

(S-studenters ordförande angriper vårdnadsbidraget. Nedan följer ett svar.)

Det är ingen nyhet att Socialdemokraterna i grunden är mycket skeptiska till valfrihet. Magnus Nilsson understryker med all önskvärd tydlighet just detta i sitt hätska angrepp på vårdnadsbidraget. Reformen, som genomfördes på Kristdemokraternas initiativ, har skapat möjlighet för familjer runt om i Sverige att utforma barnomsorgen utefter just sina unika behov.  Det är ett stort steg i rätt riktning. Att tusentals barnfamiljer väljer att utnyttja   vårdnadsbidraget, är inget annat än en succé i alla de enskilda fallen.

Anledning till att diskussionen kring vårdnadsbidraget blossat upp just nu är en rapport från SCB. Rapporten offentliggjordes 4 oktober 2010 och finns tillgänglig för alla som vill ta del av den. Såväl rikstäckande som lokala medier har också refererat till den i samband med intervjuer med socialministern. Det rör sig alltså inte om något mörkande från Socialdepartementets sida, vilket Nilsson helt felaktigt hävdar. Rapporten visar att ca 1,8 procent av de familjer som har möjlighet att utnyttja vårdnadsbidraget också gör det, vilket Nilsson hävdar är ett fiasko. Men de som kallar vårdnadsbidraget för fiasko bara för att relativt få nyttjar det har missuppfattat reformen. Vi kristdemokrater har aldrig menat alla ska välja vårdnadsbidraget, utan poängen är själva valfriheten i sig. Detta har uppenbarligen inget som helst värde för Nilsson och S-studenterna.

Kristdemokraterna vill utveckla vårdnadsbidraget för att fler familjer ska ges möjlighet att utnyttja det. Vi menar att en fördubbling till  6000 kronor vore en mer rimlig nivå än dagens 3000. Dessutom bör alla kommuner åläggas att erbjuda vårdnadsbidrag. Makten ska ligga hos familjerna och inte hos kommunpolitikerna. Om Nilsson anser detta vara ”galenskap” så står det honom naturligtvis fritt att ha den uppfattningen.

Det kanske märkligaste argumentet som används mot vårdnadsbidraget är att det skulle äventyra kommunernas ekonomi och ta resurser från förskolan. Faktum är att om de familjer som fått vårdnadsbidraget istället skulle valt att nyttja en barnomsorgsplats skulle kommunens kostnader för dessa platser uppgå till ca 562 miljoner kronor, vilket är 427 miljoner kronor mer än vad som betalats ut i vårdnadsbidrag. Det faller alltså helt på sin egen orimlighet att vårdnadsbidraget skulle vara ett ekonomiskt hot mot kommunen och den offentliga barnomsorgen.

Ytterst är detta en fråga om människosyn. Kristdemokraterna är av den fasta övertygelsen att människor i grunden är förnuftiga och själva kan avgöra vad som är bäst för dem. Vårdnadsbidraget är inget mål i sig, utan ett medel för att skapa mer egenmakt åt människor. Det är alldeles utmärkt att det finns en bra offentlig barnomsorg med kompetent och välutbildad personal. Det är dock inget mål i sig att alla barn ska gå i förskolan, utan det är föräldrarna som känner sina barn bäst och vet vad som passar just dem. Vi vet att det finns ett starkt folkligt stöd för mer valfrihet inom barnomsorgen och kommer fortsätta att kämpa för det. Det är inte Kristdemokraterna som bör tänka om, utan snarare socialdemokrater med en förlegad kollektivistisk människosyn.

Kalle Bäck

Solidaritetsargumenten är bara svepskäl.

Motståndet mot arbetskraftsinvandring är något som förenar protektionistiska vänsterorganisationer världen över.  I Sverige har detta än en gång blivit tydligt i diskussionen kring de lagförändringar som Alliansen och MP gjorde för några år sedan, då förutsättningarna för arbetskraftsinvandring kraftigt förbättrades. Visst har en del oseriösa arbetsgivare missbrukat systemet, men detta är olagligt och kriminalitet ska bekämpas här som i alla andra fall.

LO däremot föreslår istället, sin vana trogen, en lagändring som istället ska minska rörligheten i sig. Det är lätt att låta sig luras av LO: s tal om ”…att de dagligen ser hur dagens lagstiftning leder till orimligt låga löner”. Men vad det egentligen handlar om är en genuin motvilja mot den fria rörligheten som sådan. Solidaritetsargumenten är bara svepskäl och det handlar i grunden om att främja den egna organisationens intressen på bekostnad av samhällets och den enskildes.

Zeki Yalcin,  (historiker vid Örebro Universitet), har studerat fenomenet och Per Gudmundsson uppmärksammar också detta.

”Argumenten har följt tidsandan. Utomnordiska arbetare har varit ”mindre önskvärda” på den tiden det var gångbart. Man har oroat sig för att arbetskraftsinvandring skulle inverka menligt på ”strukturrationalisering och ekonomisk tillväxt”. Det har hetat att arbetskraftsinvandring riskerar att tränga ut ”kvinnorna, ungdomarna, den äldre arbetskraften och de handikappade”. man har lyft fram sociala slitningar, ökad risk för vilda strejker, bristande integration, etcetera.”

LO har genom 1900-tals historien försökt hitta nya förevändningar i sin vilja att stänga ute människor som vill komma och arbeta i Sverige.  Tyvärr har man tagit med sig denna inställning in i 2000-talet. Vi kan bara hoppas att LO snart väljer att betona de förtjänster som arbetskraftsinvandring utgör och inte fokuserar på de problem som eventuellt uppkommer. En öppen och dynamisk arbetsmarknad har hela samhället mycket att tjäna på. Detta gäller inte minst studenter, som numera både kan studera och arbeta inom hela EU och även i andra delar av världen. Öppenheten är här för att stanna.

Kalle Bäck

”Fler studentbostäder med KD” (debattartikel i ERGO).

Ett debattinlägg av KSF kring studenternas bostadssituation har publicerats i Uppsala studenttidning ERGO.

”Fler studentbostäder med KD”

Publicerad 2010-09-15 12:43

Kristdemokraterna vill avskaffa fastighetsskatten för studentlägenheter och göra det helt skattefritt att hyra ut upp till hälften av sin bostad. Det är en framåtblickande bostadspolitik, menar Kristdemokratiska studentförbundets ordförande Kalle Bäck.

Kristdemokraterna och Alliansen har gjort mycket för Sveriges studenter. Studiemedlet och fribeloppet har höjts. Det förkastliga kårtvånget har avskaffats och mer resurser har tillförts den högre utbildningen. Mycket finns dock kvar att göra. Ett område där situationen är som mest akut är på bostadsfronten.
Det som först kan konstateras är att byggandet i Sverige har gått alldeles för långsamt under lång tid. Under perioden 2000–2007 byggdes mindre än hälften så många bostäder per invånare i Sverige i jämförelse med Norge och Finland. Den socialdemokratiska regeringens politik var helt enkelt ett stort misslyckande. När de rödgröna nu säger sig vilja investera i bostadsbyggande, så är det mer av denna misslyckade politik man vill ha. Byggsubventioner är precis vad som trängt undan privata investeringar och raserat förutsättningarna för en långsiktigt hållbar bostadsmarknad.

Mats Odell har under sin tid som bostadsminister tagit viktiga initiativ för att få fart på byggandet. Tillsammans med parterna på bostadsmarknaden, Hyresgästföreningen, allmännyttan och övriga fastighetsägare, har regelverket reformerats kring de allmännyttiga bostadsföretagen och hyressättningen. Detta leder till att det blir mer intressant att bygga och förvalta hyresrätter, vilket gynnar studenter. I Uppsala vill Kristdemokraterna att minst en tredjedel av alla lägenheter som byggs ska vara hyresrätter. Kommunen måste också ta sitt ansvar och att tillhandahålla mark till rimliga priser.
Mycket mer kan dock göras. För att stimulera byggandet av studentbostäder vill Kristdemokraterna avskaffa fastighetsavgiften för studentlägenheter. Detta skapar också utrymme och incitament för hyressänkningar, vilket förstärker studenternas ekonomi.

Den mest akuta bostadsbristen kan dock inte lösas med långsiktiga förutsättningar för byggande. Här spelar andrahandsuthyrningen en viktig roll. För att göra det mer attraktivt att hyra ut i andra hand har det så kallade schablonavdraget (den skattebefriade summan vid andrahandsuthyrning) höjts kraftigt från 4000 till 12 000. Alliansen har nu klargjort att en ytterligare höjning till 18 000 är att vänta om man får förnyat förtroende. Kristdemokraterna vill gå ännu längre och göra det helt skattefritt att hyra ut upp till hälften av sin bostad. Detta skulle skapa många nya bostäder i på en gång, helt gratis.
Sverige behöver en framåtblickande bostadspolitik och inte en som redan har prövats och misslyckats.

Kalle Bäck, ordförande Kristdemokratiska studentförbundet

Debattartikel i Göteheborgske Spionen.

KSF:s ordförande Kalle Bäck har gjort ett debattinlägg i studenttidningen Götheborgske spionen, där han klargör vad som är kärnan i den kristdemokratiska studentpolitiken. Artikeln finns att läsa i sin helhet nedan.

Politiken ska stötta och stödja, inte styra och ställa.

Studiemedlet och fribeloppet har höjts. Grunden för en långsiktigt hållbar bostadspolitik har lagts. Det förkastliga kårtvånget har avskaffats och den mänskliga rättigheten om föreningsfrihet gäller numera även studenter i Sverige. Möjligheten att diskriminera studenter vid antagning p.g.a. kön eller etnictet har tagits bort.  Alliansen och Kristdemokraterna har alltså gjort mycket för att stärka den högre utbildningen och förbättra studenternas levnadsvillkor. Mycket finns dock kvar att göra.

Utifrån ett kristdemokratiskt perspektiv har den högre utbildningen två huvudsyften. För det första är utbildningens uppgift att sörja för samhällets kulturella och intellektuell välfärd på lång sikt. För det andra så ska den högre utbildningen och forskningen stimulera ekonomisk tillväxt och främja Sveriges konkurrenskraft. Häremellan finns ingen motsättning, utan det är uppgifter som måste kunna skötas parallellt.

I dagsläget är universiteten alltför nära knutna till staten, vilket utgör en risk för politisering av både forskning och utbildning. Det är därför viktigt att arbetet för mer självständiga lärosäten fortsätter. Minskad politisk klåfingrighet är en förutsättning för att universitet och högskolor ska kunna bedriva en verksamhet i världsklass.

Lika viktigt är att förbättra den sociala situationen för studenterna, såväl under som efter studietiden. Studiemedlet bör höjas ytterligare, vilket kommer att ske om alliansen får förnyat förtroende, och fribeloppet bör avskaffas helt. Studiemedelsystemet bör också anpassas mer till studenter med familj, som ofta är en mer utsatt grupp. Vidare så är det oacceptabelt att den högre lön som man i regel får efter sin utbildning äts upp av alltför höga skattenivåer. Därför måste marginalskatterna sänkas, så att flit och utbildning lönar sig bättre.

Mycket av arbetet för att få fram fler studentbostäder kan göras på det kommunala planet. På nationell nivå bör dock regelförenklingar göras och fastighetsavgiften för studentbostäder avskaffas. Dessutom måste det bli lättare att hyra ut en del av sin bostad i andra hand, vilket ofta hindras av hög beskattning idag.

Sammanfattningsvis: politikens roll är att stötta och stödja, inte styra och ställa. Mer akademisk frihet, ökad utbildningskvalitet och bättre förutsättningar för studenter att skapa sig en stabil socioekonomisk situation är målet för vår studentpolitik.

Kalle Bäck

Ordförande, Kristdemokratiska Studentförbundet

Höjt schablonavdrag- grattis Sveriges studenter!

Bristen på studenterbostäder är stor i hela lander. Därför har Kristdemokraterna och Alliansen höjt det s.k. scahblonavdraget  under mandatperioden från 4000 till 12000. Detta är den del an hyresinkomst som inte behöver beskattas.  På så sätt blir det lönsammare att hyra ut en del av en bostad, vilket i synnerhet gynnar studenter. Detta har enligt prognoser gjort att fler bostäder kommit till. Situationen är dock akut och nu lovar alliansen att avdraget kommer att höjas ytterligare om man får förnyat förtroende till 18 000.

Detta är ett förslag som Sveriges studenter borde jubla över. T.o.m. socialdemokraterna tycker att detta är ett bra förslag. Synd att inte SFS är lika klarsynta.

Visst behövs fler bostäder också byggas. Här måste kommuner ta ett ansvar för att erbjuda mark till rimliga prisser, de måste vara snabba med bygglov, staten kan avskaffa fastighetsavgiften för studentbostäder och ett minskat regelkrångel i allmänhet måste till. Inte stora statliga investeringar som tränger undan privata investeringar och snedvrider hela sektron.

Kalle Bäck

Lokalradio med KSF Part II.

KSF:s ordförande Kalle Bäck har återigen medverkat i ett lokalradioprogram där b.la. den högre utbildningen  och skolan i allmänhet diskuterades. Programmet går att höra här igen, dock utan musik.

PP och trovärdigheten.

I gårdagens Ekot  sade Piratpartiets ledare Rick Falkvinge att innehav av barnporonografi ska legaliseras. Han menade att kriminaliseringen av innehav är ett resultat av ”frikyrkliga särintressen”. Idag tar samme partiledare tillbaka sitt uttalande och menar att han bara yttryckte ig klumpigt.  Efter att ha hört Falkvinge hålla en lång utläggning om varför kriminalisering av barnporrinnehav är ett intrång i det fria samhället, har jag svårt att bara acceptera en pudel av det slag han gör idag. Det rörde sig inte om någon ”groda”, utan den aktuella intervjun visade på att Piratpartiet av ideologiska skäl kan tänka sig att legalisera innehav av barnporr. En ursäkt dagen efter blir inte speciellt trovärdig. 

 Ett parti som gör anspråk på att ta plats i Sveriges riksdag bör också ha ett heltäckande program. Jag har alltid menat att partier som i princip bara driver en fråga egentligen borde finnas i form av intressegrupp eller lobbyorganisation. Politiska partier ska ha heltäckande politiska program. Annars bör man ägna sig åt något annat än partipolitik. Det problematiska med PP slutar dock inte här. Idag skriver Karl-Erik Tallmo om hur PP inte ens lyckas hålla en konsekvent linje i de frågor som är partiets kärna. Oklarheter och direkta motsägelser staplas på varandra i PPs valmanifest.

”Det allvarligaste är kanske att man föreslår att om någon försöker ”väcka talan på upphovsrättslig grund” mot någon där gärningen inte ingår i en näringsverksamhet ska dömas för ”försvårande av kulturspridning” till fängelse i högst två år.

Vad är nu detta för påfund av ett parti som brukar sparka bakut så snart ett lagförslag förefaller det minsta rättsosäkert? Att kunna väcka talan i olika frågor är rimligen en grundläggande medborgerlig rättighet. Domstolen avgör sedan om det finns rättslig grund för talan eller inte.”

 En partiledare som tvingas ta tillbaka grova grova uttalanden dagen efter intervju och ett valmanifest som ger tvetydiga besked om de frågor man säger sig brinna mest för? Låter detta som ett trovärdigt alternativ inför höstens val?

Kalle Bäck