Det behövs en tydligare uppdragsfördelning mellan universitet och yrkesutbildning.

KSF:s förbundskrönika i tidningen Kristdemokraten 5/6 2011.

FÖRBUNDSKRÖNIKA. ”Med immateriella värden som grund är bildningen ett mål i sig i kristdemokratiskt tänkande” konstaterade jag i KSF:s förra förbundskrönika, 9 mars. Detta bör ses som utgångspunkten för den kristdemokratiska berättelsen kring vilken roll den högre utbildningen egentligen ska spela i samhället. Att ha en tydlig förankring i vår egen politiska filosofi är nödvändigt för att kristdemokratin ska kunna utgöra ett unikt alternativ i det politiska landskapet.

Utifrån grunden av immateriella och universella värden är det alltså upp till oss som på ett eller annat sätt är aktiva kristdemokrater att skapa och förnya vår sakpolitik för att kristdemokratin ska uppfattas som relevant. Utan att göra anspråk på att sitta inne med det slutgiltiga svaret härvidlag kommer här ett försök att göras till att formulera en grund för en kristdemokratisk högskolepolitik i 2000-talets Sverige.

Den logiska konsekvensen av att bildning är ett mål i sig är också att universiteten och akademien är ett mål i sig. Den forskning som bedrivs vid lärosäten ska alltså inte enbart generera ekonomisk avkastning, utan också vara så pass intressant att den motiverar sitt eget existensberättigande. Det är ett mål i sig att vi förstår hur ett statskick fungerar, hur vi kan förklara ett historiskt skede eller hur klassiska litterära verk kan tolkas. Detta är akademiens primära uppdrag.

Olycklig sammanblandning

Man kan då ställa sig frågan huruvida kraven på ekonomisk avkastning och bildningen som ett mål måste stå i motsats till varandra. Inte nödvändigtvis, men jag vill hävda att så är fallet i dagens Sverige. Problemet är i grunden att man sammanblandat dessa uppdrag på ett olyckligt sätt som gynnat varken det ena eller ­andra.

Utifrån ett studentperspektiv har detta resulterat i att många utbildningar inte ger de praktiska färdigheter som behövs för arbetsmarknaden, samtidigt som de rent akademiska kunskaperna också lämnar mycket i övrigt att önska. Två uppdrag har blandats samman och inget av dem blir väl utfört som ett resultat.

För lite praktik

Jag tar ett exempel från min egen utbildning till lärare. Själva lärarutbildningen är i dag en del av universitetet. Detta innebär en ”akademisering” av utbildningen, det vill säga att den görs mer teoretisk. Resultatet blir att de praktiska kunskaperna blir lidande och att många nyutbildade lärare inte får de färdigheter som krävs av dem. Man lägger under utbildningen mycket tid på lärarstudenterna ska förstå ”skolans plats i samhället”, vad ett ”vetenskapligt förhållningssätt” är eller hur vi ska förhålla oss till ”hållbar utveckling”. Däremot nämns ytterst lite om retorik i klassrummet, konflikthantering eller något annat som faktiskt är livsnödvändigt i vardagen.

Exemplet från lärarutbildningen är bara ett uttryck för en generell problematik som kan appliceras på många andra utbildningar.

Vad som skulle kunna vara lösningen på denna problematik är en tydligare uppdragsfördelning mellan universiteten och yrkesutbildningarna.

För att ta exemplet från lärarutbildningen igen så borde denna vara tydligt uppdelad. De akademiska kunskaperna förvärvar en student på en institution vid universitetet. Därefter kan man ta en examen vid en yrkeshögskola där man lär sig själva yrket att bli lärare.

På så sätt skulle vi få mer kompetenta lärare både vad gäller ämneskunskaper och praktiska färdigheter. Bildning och arbetsmarknadsanknytning har på så sätt vävts samman. Detta vore kanske en rimlig inriktning för en kristdemokratisk högskolepolitik?

Kalle Bäck, ordförande för Kristdemokratiska Studentförbundet

Annons

Tid för kristdemokratisk berättelse om bildning

KSF har bidragit med veckans förbundskrönika i tidningen Kristdemokraten.

FÖRBUNDSKRÖNIKA. Det talas ofta om berättelsens betydelse i politiska sammanhang. Makthavare har genom hela historien levt med vetskapen om att legitimitet och popularitet inte bara vinns genom sakpolitik. Minst lika viktigt är att kunna förmedla vad man faktiskt har åstadkommit och vill uppnå.

Kanske var det just skickligheten på detta område som banade väg för den socialdemokratiska makthegemonin under 1900-talet. När denna nu tycks bruten ligger så fältet öppet för borgerligheten att formera sin berättelse om Sverige, bortom arbetslinjen och jämställdhetsbonusen.

Borgerlig idédebatt.

Svenska Dagbladet har under hösten i en serie artiklar under titeln ”Det nya borgerliga uppdraget” tagit ett lovvärt initiativ härvidlag. Genom krönikor och samtal med tongivande borgerliga personer har man försökt lägga en grund för en borgerlig idédebatt i 2010-talets Sverige. Tydligt är att det bubblar av idéer och olika infallsvinklar kring ämnet. Fler kristdemokrater har här givit sina bidrag, som Mats Odell och Ebba Busch.

Bra skolpolitik

Det är dock inte bara ur ett brett perspektiv på hela samhällsutvecklingen som ”berättelsekonceptet” kan tillämpas. Utifrån en ideologisk grund kan likaväl en berättelse om den kristdemokratiska familjepolitiken eller den kristdemokratiska företagarpolitiken skapas.

Kristdemokraterna har i dagsläget en mycket bra politik på högskoleområdet, men frågan är om någon egentligen kan tala om vad den kristdemokratiska berättelsen om den högre utbildningen egentligen är? Väl medveten om att Folkpartiet i dagsläget äger utbildningsfrågorna i Alliansen och att alla kristdemokratiska ministrar finns på socialdepartementet , vill jag ändå hävda att högskole

frågorna är ett område där den kristdemokratiska politiska filosofin har något unikt att erbjuda och att forma en berättelse utifrån.

Medel istället för mål

Det talas ofta om forskningen och utbildningens roll för ekonomisk tillväxt. Få skulle nog förneka att de resurser som satsas på högre utbildning också måste ge ekonomisk avkastning. Berättelsen om den högre utbildningens roll i samhället får dock inte ta slut här. Visst finns det frön till både en liberal och socialistisk idédebatt kring vad vi ska ha högskolan till; liberalerna betonar att utbildning ger individuell autonomi och vänsterdebattörer betonar att den högre utbildningen ska utjämna klyftor, som välfärdsstaten i övrigt. Båda dessa synsätt utgår dock ifrån att den högre utbildningen inte är något mål i sig, utan ett medel. Här utgör den kristdemokratiska politiska filosofin ett unikt alternativ. Med immateriella värden som grund är bildningen ett mål i sig i kristdemokratiskt tänkande. Helhetssynen på både människa och samhälle leder till insikten om att vi lever både i ett socialt och historiskt sammanhang. Högskolans roll blir då inte bara att utbilda för arbetsmarknaden, utan också att bilda för bildningens skull. Människan är av naturen kunskapstörstande och en del av denna kunskapstörst har sin botten i strävan efter en djupare förståelse för vår roll i förhållande till omgivningen i både tid och rum. Detta handlar ytterst om att skapa en djupare förståelse för den tillvaro vi lever i. Akademien måste helt enkelt våga ta sig an de stora frågorna i livet!

Är abstrakt

Detta kanske låter abstrakt? Det är det också. De stora livsfrågorna är abstrakta, men kanske är det just dessa som akademien måste våga ta sig an. Insikten om detta skulle kunna utgöra grunden för den kristdemokratiska berättelsen om den högre utbildningens roll i samhället. Skulle inte det kunna bli en del av ”det nya kristdemokratiska uppdraget”?

Kalle Bäck, förbundsordförande Kristdemokratiska Studentförbundet

KD bör profilera sig som studenternas parti

FÖRBUNDSKRÖNIKAN. Så har Kristdemokraternas Framtidsgrupp levererat sin rapport om vad som gick snett i valet och vilka åtgärder partiet bör vidta för att få bukt med den negativa trenden. Mycket klokt sägs i rapporten, främst kring organisatoriska frågor. En del av det som tas upp stämmer överens med vad KDU:s Kriskommission kom fram till i sin rapport tidigare i höstas. Otydligt ledarskap, interna kommunikationssvårigheter och brist på enande partikultur är några saker som lyfts fram. Också på det politiska planet är man delvis inne på KDU:s linje och pekar på avsaknaden av en tydlig politisk profil och parallella kampanjer som förvirrade väljarna.

Trångt i mitten.

Vad gäller politisk positionering identifierar Framtidsgruppen ett antal områden som partiet måste utveckla sin politik på. Familjepolitik, global rättvisa och miljöfrågor, företagsfrågor och rättspolitik är några av dem.

Jag tror personligen att familjefrågor och rättspolitik kan vara två områden som skulle kunna kopplas samman till ett politiskt koncept där både trygghet och frihet betonas på ett typiskt kristdemokratiskt sätt. Det är dock tveksamt om Kristdemokraterna skulle tjäna på att ge sig in i kampen om mitten/vänster-väljarna – som i dag röstar på Miljöpartiet – genom att betona globala rättvise- och miljöfrågor. Att trängas i mitten är helt enkelt ingen framkomlig väg.

Det finns dock ytterligare två politikområden där Kristdemokraterna har en enorm väljarpotential, men som Framtidsgruppen väljer att knappt nämna, nämligen högskolepolitik och studentfrågor. Kristdemokraterna borde vara det naturliga valet för Sveriges studenter, men tyvärr är så icke fallet. Detta är inte bara något jag som studentpolitiskt aktiv kristdemokrat anser, utan partiets arbete för att förbättra situationen för landets studenter har uppmärksammats externt, utan att detta fick något större genomslag internt. Kristdemokraterna fick i maj 2006 av Sveriges förenade studentkårer (SFS), det så kallade trestjärniga SFS-certifikatet för partiets aktiva arbete med att förbättra studenters ekonomiska situation.

KD har varit drivande.

Sedan Kristdemokraterna och Alliansen kom i regeringsställning har också mycket hänt som påtagligt förbättrat studenternas vardag. Studiemedlet och fribeloppet har höjts, kårobligatoriet har avskaffats och kvalitet i den högre utbildningen prioriteras numera före kvantitet. Dessutom har Kristdemokraterna varit den drivande kraften för en reformerad bostadsmarknad där också studenter ges bättre chanser att hitta ett boende.

Detta är bara några exempel på hur kristdemokratisk politik är studentvänlig politik. Jag menar med detta inte att Kristdemokraterna ska bli ett intresseparti för studenter, men studentperspektivet skulle med fördel kunna vävas in i politikutvecklingsarbetet. Några förslag på frågor som här skulle kunna lyftas:

• Utveckla politiken för studenter med familj.

• Självständigare lärosäten och mindre statliga pekpinnar.

• Öka mångfalden i forskningen och skapa bättre möjligheter för universiteten att ta emot donationer, som också bör vara avdragsgilla.

• Ge bildningstanken en centralare roll inom högskolan- både utbildning och bildning måste vara självklara inslag i högskolepolitiken.

Stor potetial för KD

Dessa förslag skulle kunna fungera som några utgångspunkter för diskussionen framgent. Det mest centrala är dock att studentperspektivet överhuvudtaget lyfts. Det är egentligen inget parti i Alliansen som på allvar gör detta i dagsläget. Här finns alltså en stor potential för Kristdemokraterna där KSF vill vara med och bidra till utvecklingen.

Kalle Bäck, förbundsordförande i Kristdemokratiska Studentförbundet

”Nu måste vi ha färre politikområden”

(KSF har ännu en gång bidragit med en förbundskrönika till tidningen Kristdemokraten. Eftersom KSF är ett förbund som vill fördjupa diskussionen kring kristdemokratisk politisk filosofi , så har just denna krönika ägnats åt vilka ideologiska grunder som den kristdemokratiska förnyelsen har att utgå ifrån).

FÖRBUNDSKRÖNIKAN. Trots en gedigen valrörelse från många kristdemokratiska valarbetare och företrädare så belönade väljarna inte partiet med fler röster. Kristdemokraterna backade på alla nivåer. Behovet av självrannsakan är därför stort och denna process har också börjat. Mycket klokt har redan sagts i ämnet, inte minst i den rapport som KDU:s kriskommission presenterat. Vi väntar också med stor spänning på resultatet av det arbete som Kristdemokraternas framtidsgrupp just nu håller på med.

Mycket kan sägas om vad som behöver förändras inför valen 2014. Några saker bör dock betonas extra tydligt. För att väljarna ska uppfatta ett politiskt parti som relevant krävs att man har ett tydligt alternativ att erbjuda. Tyvärr kan det konsta­teras att det budskap som Kristdemokraterna försökte förmedla under den gånga mandatperioden och i valrörelsen 2010 var motsatsen till tydligt.

Man började med budskapet ”Ingen ska hållas tillbaka och ingen ska lämnas efter”, fortsatte med ”Trygghet i det lilla är trygghet i det stora” för att sedan definiera sig som ”Verklighetens folk” och agera ”Politiska gränspoliser” och till sist landa i ”Ett mänskligare Sverige”.

Hur bra alla dessa koncept än är var för sig, så är det inte att undra på att väljarna blev förvirrade. Dessutom var det som många uppfattade som partiets valfrågor, nämligen ”De 13 stegen”, inga egentliga valfrågor utan snarare politikområden.

Den kristdemokratiska politiska filosofin är både bred och djup. Vilken del av kristdemokratin som ett parti väljer att betona får konsekvenser för vilka politikområden och vilka sakfrågor man väljer att profilera sig inom. Det finns ingen naturlag som säger att ett kristdemokratiskt parti alltid måste tala om vissa sakfrågor för att på så sätt uppfattas som mer kristdemokratiskt.

Begränsat antal omården

Vi kan helt enkelt anlägga den kristdemokratiska filosofin som ett raster på i princip alla områden och sedan välja att betona det ena eller andra mer. Inför valen 2014 är det dock nödvändigt att partiet enas kring ett begränsat antal politikområden och några sakfrågor där tydliga konfliktytor gentemot övriga partier kan identifieras.

Sedan måste dessa konsekvent drivas för att en tydlig bild av vad det kristdemokratiska samhällsprojektet innebär ska kunna sättas. Detta hindrar inte enskilda kandidater att driva sina hjärtefrågor, men ett tydligt budskap måste vara det överordnade för att Kristdemokraterna ska uppfattas som ett relevant alternativ för väljarna.

Med detta sagt är det dags att man nu börjar fundera över vilka frågor som kan vara relevanta inför nästa val. Ett förslag, som också lyfts av Göran Hägglund, är att koppla samman en förnyad familjepolitik med ett tydligt budskap som rör lag och ordning.

Politikens gränser kan bli konkret

Både det förebyggande arbetet och det etiska värdet av påföljder kan här lyftas fram som koncept för att skapa ett tryggare samhälle. Som en del i familjepolitiken kan också talet om politikens gränser konkretiseras, och verklighetens folk vill naturligtvis ha trygghet på gator och torg.

Detta är bara ett förslag till politiskt koncept som skulle kunna motsvara Moderaternas arbetslinje eller Folkpartiets koppling mellan utbildning och arbete. Även om Kristdemokraterna väljer ett annat koncept som jag blir nöjd med till 60, 80 eller 100 procent så är det mest centrala att ett sådant överhuvudtaget finns. Först då kan vi på allvar sätta bilden av partiet och få väljarna att inse varför kristdemokrati är vad Sverige behöver och varför man ska lägga sin röst på Kristdemokraterna.

Kalle Bäck, förbundsordförande i Kristdemokratiska Studentförbundet

Förbundskrönika.

KSF har bidragit med en förbundskrönika i tidningen Kristdemokraten.

Studenternas ekonomi har förbättrats.

FÖRBUNDSKRÖNIKAN. Sedan svenska folket röstade fram en Alliansregering med starkt kristdemokratiskt inflytande 2006 så har mycket hänt i Sverige, inte minst inom utbildningsväsendet. De socialdemokratiska misslyckandena håller nu på att åtgär­das. Kvalitet sätts nu före kvantitet. Akademisk frihet sätts före politisk klåfingrighet. Föreningsfrihet gäller numera även landets studenter, tack vare kårtvångets avskaffande. Studenternas ekonomiska situation har också förbättrats tack vare höjt studiemedel och fribelopp. Detta är några exempel på varför Alliansen och Kristdemokraterna borde vara det naturliga valet för Sveriges studenter den 19:e september.

Samarabete med studentalliansförbunden.

Kristdemokratiska Studentförbundet, KSF, gör det vi kan för att synliggöra kristdemokratin på landets universitet och högskolor. Vi har kampanjat och debatterat på så många högskolor och lärosäten vi bara kunnat. För den som är extra intresserad av vår verksamhet går den att följa på http://www.studentmakt.wordpress.com. Det finns en enorm potential bland landets studenter för Kristdemokraterna om vi bara lyckas göra dem medvetna om partiets politik.

Även om mycket bra har gjorts under mandatperioden finns mycket kvar att göra. KSF har därför tillsammans med de övriga Alliansstudentförbunden tagit fram tio punkter som är extra viktiga att arbeta med under nästa mandatperiod.

1. Kvalitet före kvantitet – framtidens högskola behöver sätta kvaliteten först. Överfulla och underfinansierade utbildningar kommer i längden att innebära en kunskapskris i Sverige. Vi tar därför tydligt ställning för att kvaliteten i våra högre utbildningar ska sättas främst vid resurstilldelning.

2. Arbetslivsanknytning – praktik bör vara ett naturligt inslag på majoriteten av landets högre utbildningar. Utexaminerade studenters anställningsbarhet ska också vara en självklar del i lärosätets rankning.

3. Öka möjligheterna att arbeta vid sidan om studier – fribeloppet bör slopas och arbetsgivaravgiften ska fortsätta vara låg.

4. Entreprenörskap – det borde vara lika självklart att starta företag som att söka jobb. Hela grundutbildningen bör genomsyras av ett entreprenörsperspektiv.

5. Bildningstanken – högskolan har två syften: dels att utbilda för arbetsmarknaden och dels bildningen som ett mål i sig. Dessa två ideal står inte i motsats, utan kan komplettera varandra.

6. Utbildning ska löna sig – studenter som väljer att avsätta många år av sina liv och ta stora lån för utbildning ska inte bestraffas med en värnskatt när de börjar tjäna pengar. Jobbskatteavdraget ska även finnas kvar så att avkastning på utbildning blir högre för alla.

7. Studenters bostadssituation måste förbättras – genom ett förenklat regelverk för bostadsbyggande och genom att göra det enklare att hyra ut i andra hand.

8. Självständiga lärosäten – högskolan behöver högre grad av självständighet för att bättre anpassa sin verksamhet efter sina studenter och forskning.

9. Forskning – större möjligheter för universiteten att ta emot donationer, som också bör vara avdragsgilla eftersom det ökar mångfalden i forskningen.

10. Skäligt studiemedel – studiemedlen måste höjas i takt med kostnadshöjningar för studenter. Studiemedlet bör också fortsättningsvis utgöras av både en bidragsdel och en lånedel – detta garanterar att både staten och studenten tar ansvar för studietiden.

Dessa förslag utgör inget heltäckande program, men en grund för fortsatt arbete. Alliansen och Kristdemokraterna – för studenternas skull!

Kalle Bäck, förbundsordförande i Kristdemokratiska Studentförbundet

Politikens gränser i utbildningen.

Följande text har publicerats i tidningen Kristdemokraten.

Det blir allt tydligare att Kristdemokraterna är det frihetliga alternativet i svensk politik. Att på allvar lyfta den filosofiskt och politiskt mycket intressanta frågan om politikens gränser är lovvärt, särskilt i ett land som Sverige där politiken och det offentliga ofta har velat lägga medborgarnas liv till rätta. Staten har helt enkelt tagit för stor plats och trängt undan det civila samhället i socialdemokratins Sverige. Det måste dock inte vara så. Sverige är ett land som historiskt sett utgjorts av en stor andel självägande bönder som haft en relativt självständig position gentemot statsmakten. Vi är helt enkelt inte sossar av naturen.

KD har bäst ideologisk grund

Istället torde förutsättningarna vara mycket goda för ett politiskt alternativ som lyfter frågor kring civilsamhällets och de små gemenskapernas rätt att inte utsättas för politisk klåfingrighet. Kristdemokraterna är det parti som har bäst ideologisk grund för att på ett trovärdigt sätt göra detta.

Ett grundläggande värde i den kristdemokratiska politiska filosofin är subsidiaritetsprincipen som innebär att beslut ska fattas på lägsta effektiva nivå. I varje politiskt beslut bör vi därför fråga oss om vad som bäst gynnar de små gemenskapernas självständighet och personligt ansvarstagande. På så sätt kan Kristdemokraterna bli ”politikens gränspoliser”, för att använda ett uttryck som Göran Hägglund nyttjade i sitt tal i Almedalen.

Också inom den högre utbildningen bör dessa frågeställningar lyftas. Universitet och lärosäten har en given plats i ett samhälle präglat av mångfald och högt till tak i den allmänna debatten. Kritiskt tänkande och ifrågasättande ska vara de mest grundläggande principerna för forskningen och högre studier.

Forskningen kan lätt politiseras

Att universitetens organisation är alltför nära knuten till staten utgör en potentiell risk för den akademiska friheten. Universitetsvärlden är full av exempel på hur forskningen lätt kan politiseras när den politiska makten har för mycket att säga till om. Detta får en hämmande effekt på forskningen och ytterst den fria tanken. På så sätt blir samhällets intellektuella och kulturella och välfärd lidande.

Det är eftersträvansvärt att universitet och högskolor blir mer självständiga i förhållande till statsmakten. Fler huvudmän bör ges tillträde till denna arena. I grunden måste universiteten vara garanterade resurser, men att en viss del av resurstilldelningen sker på grundval av ett antal kvalitetskriterier främjar kvalitetsutvecklingen. Fler aktörer och konkurrens mellan lärosätena är ytterligare ett sätt att skapa kvalitetsfrämjande incitament. Detta är ett exempel på hur politiken kan skapa förutsättningar och ramverk för en långsiktigt hållbar utveckling, men samtidigt inte inskränka den akademiska friheten.

Om vi menar allvar med att Sverige ska ha utbildning och forskning i världsklass, så måste frågan om den högre utbildningens organisationsform på allvar diskuteras. Mer handlingsfrihet är en förutsättning för att universitet och högskolor ska kunna bedriva en verksamhet som är internationellt konkurrenskraftig och på sätt bidra till det gemensamma bästa. Vi får dock aldrig glömma att bildning och det kritiska tänkandet är ett mål i sig och all verksamhet kanske inte ger en direkt avkastning i ekonomiska termer. Att sörja för samhällets kulturella och intellektuella välfärd och samtidigt skapa goda förutsättningar för tillväxt är dock uppgifter som måste kunna hanteras parallellt. Akademisk frihet och kvalitetsutveckling förutsätter alltså varandra.

Kalle Bäck

Förbundsordförande för Kristdemokratiska Studentförbundet

Kvalitet är viktigare än kvantitet.

FÖRBUNDSKRÖNIKAN. Sedan jag för drygt en månad sedan fick förtroendet att leda Kristdemokratiska Studentförbundet har jag deltagit i ett antal debatter med utbildningspolitik i fokus.

I början av maj anordnades en paneldiskussion vid Stockholms universitet kring den högre utbildningen där samtliga riksdagspartiers studentförbund deltog. Något som särskilt slog mig under debatten var de skillnader som finns mellan Alliansen och de rödgröna ifråga om utbildningens kvalitet.

Simpelt kvantifierbara mål

Först och främst bör det påpekas att det är ett framsteg att även de rödgröna numera överhuvudtaget är öppna för diskussion kring kvaliteten inom utbildningsväsendet. Tidigare har man helt valt att lägga fokus på kvantitativa mål i stil med att ”hälften av alla ungdomar ska gå vidare till högskolestudier”. Säga vad man vill om målsättningen i sig, men en utbildningspolitik som syftar till att stimulera utbildningens innehåll bör inte fokusera på den här typen av simpelt kvantifierbara mål.

Istället bör fokus ligga på att skapa incitament och strukturer som uppmuntrar en god kvalitet. Detta är en grundläggande förutsättning för att våra universitet och högskolor ska kunna uppfylla sin roll i samhället och bidra till det gemensamma bästa.

Det är naturligtvis i första hand de enskilda universiteten och högskolorna själva som ska ansvara för att respektive lärosäte genomför kontinuerliga kvalitetskontroller. Politiken kan dock bidra med att skapa goda ramverk som främjar kvalitet istället för bara kvantitet. Det är därför glädjande att Alliansen nu tar initiativ för att säkra och stärka kvaliteten inom akademien.

Konkurrenskraftig examen

I och med den så kallade kvalitetspropostionen, (Prop. 2009/10:139), införs ett nytt resurstilldelningssystem. Det nuvarande systemet utgår ifrån kvantiteten studenter och deras prestationer i form av antal avklarade högskolepoäng. Visst förekommer granskning av kvaliteten, vilket sköts av högskoleverket, men ingen skillnad görs mellan de läro­säten som nätt och jämnt uppfyller kraven och de som når upp till toppkvalitet. Att blunda för dessa olikheter är orimligt. Det ligger både i samhällets och den enskilde studentens intresse att på ett tydligare sätt utvärdera hur olika lärosäten lyc­kas. Studenterna måste ha rätt att få veta vilken utbildningen som når upp till vilken kvalitet. Att investera både tid och pengar måste ge resultat i form av en konkurrenskraftig examen, vilket ytterst också gynnar det gemensamma bästa. Allt annat är att lura studenterna.

Mot bakgrund av detta införs nu ett nytt system där en del av resurstilldelningen sker efter en rad kvalitetskriterier. De universitet som lyckas väl ska premieras för detta. Systemet påminner mycket om kömiljarden inom vården som har visat sig mycket framgångsrikt.

Vänsterpartierna ser rött

Detta låter kanske inte speciellt kontroversiellt men det här sättet att resonera får vänsterpartierna att se rött. I den tidigare nämnda debatten menade man att detta sätt att skapa incitament för kvalitetsutveckling är att peka ut vissa utbildningar som sämre än andra, vilket missgynnar de studenter som läser där. Vänsterpartierna tycks tro att problem och skillnader försvinner om man förtiger och slätar över dem. Mot denna passiva låtgåmentalitet står en handlingskraftig Allians som ännu en gång visar att den kan leverera.

KSF kommer att göra allt för att lyfta fram studentfrågor och den högre utbildningen i valrörelsen.

Detta har Alliansen och Kristdemokraterna allt att vinna på.

Kalle Bäck, förbundsordförande i Kristdemokratiska Studentförbundet

(Texten har publicerats i tidningen Kristdemokraten 21/5 -10)

En utbildningspolitik för nästa mandatperiod

Kristdemokratiska Studentförbundets ordförande Aron Modig skriver i denna veckas nummer av tidningen Kristdemokraten om möjliga fokusområden inom utbildningspolitiken inför nästa mandatperioden. Lär krönikan här.

Aron i Tidningen Kristdemokraten: ”Historien om kårobligatoriet”

Nedanstående är den krönika Aron Modig har publicerad i veckans nummer av Tidningen Kristdemokraten.

Onsdagen den 25 februari 2009 var en stor dag för Sveriges studenter. Idogt lobbyingarbete från de borgerliga studenternas sida samt handlingskraft från regeringen ledde fram till att man denna dag presentade den proposition som innebär att det så kallade kårobligatoriet avskaffas. Därmed kommer även Sverige att framöver ha negativ föreningsfrihet fullt ut.

Kårobligatoriet har en mer än 300 år lång historia. År 1667 infördes obligatoriskt medlemskap i de dåvarande nationsföreningarna för att kunna hålla ordning på och övervaka studenterna. Med detta som förebild infördes år 1908 obligatoriskt medlemskap i de studentkårer som hade uppstått under 1800-talet. Dessa har sedan dess existerat parallellt med nationerna i Uppsala och Lund samt studentföreningarna i Stockholm.

Traditionellt har socialdemokratiska regeringar varit för obligatoriet, då man sett det som en garant för studenternas inflytande över sina respektive lärosäten, medan man från borgerligt håll varit kritiska ända sedan 1960-talet. Otaliga utredningar har utförts. Under Carl Bildts ministär i början av 1990-talet gjordes det första ordentliga försöket att bli kvitt obligatoriet, men detta misslyckades då ett par borgerliga riksdagsledamöter röstade med oppositionen.

Strax efter den borgerliga valsegern 2006 tillsatte regeringen och högskoleminister Lars Leijonborg dock en ny utredning om obligatoriets framtid.  Utredaren, som tog namnet Obligatorieutredningen, överlämnade i februari 2008 betänkandet Frihet för studenter – om hur kår- och nationsobligatoriet kan avskaffas, vilket föreslog att obligatoriet visserligen skulle avskaffas, men samtidigt med detta skulle ett flertal knepiga regler, samt statliga bidrag till kårerna, införas. Bland de remissinstanser som var kritiska till det ursprungliga förslaget fanns samtliga borgerliga studentförbund, vilka lämnade in ett gemensamt remissyttrande med tydliga åsikter.

Då behandlingsarbetet drog ut en hel del på tiden var det under en period osäkert om obligatoriet skulle hinna avskaffas innan mandatperiodens utgång. Sveriges förenade studentkårer började hoppas på att utfallet skulle bli detsamma som under Carl Bildts regeringstid, men alliansregeringen visade beslutsamhet. En onsdag i slutet av februari kom det glädjande beskedet. Kårobligatoriet kommer att upphöra från och med den första juli 2010. Från och med detta datum blir medlemskapet i studentkårer frivilligt. Dock kommer studentkårerna att även fortsättningsvis ha rätt till representation i högskolans beredande och beslutande organ och för att ”trygga studentinflytandet” kommer staten att ge ett bidrag på 105 kronor per student och år.

Egentligen borde inte studentkårer få mer statliga bidrag än andra ideella föreningar, utan de borde i första hand finansiera sin verksamhet genom medlemsavgifter från medlemmar som frivilligt valt sitt medlemskap. Men det propositionsförslag som numera är överlämnat till riksdagen är i stort mycket bra och det är positivt att regeringen avsätter betydligt mindre pengar än vad utredaren föreslog i sitt betänkande.  Om lite drygt ett år har även vi studenter full föreningsfrihet. Det är väldigt viktigt att alliansregeringen står upp i frihetsfrågorna och just denna reform utgör ett tämligen stort steg på vägen mot ett friare Sverige.

Aron i Kristdemokraten: ”Mer spetsfokus i utbildningsväsendet”

I dagens nummer av Tidningen Kristdemokraten har Aron Modig skrivit den så kallade förbundskrönikan. Aron riktar fokus på utbildningsväsendet och behovet av mer spetsutbildning.

”Satsa mer på eliten” var det budskap som Göteborgs-Postens ledarsida basunerade ut den 19 januari som stöd för de gymnasiala spetsutbildningar som startar till hösten. Denna reform är bara en av alla de förbättringar av den svenska skolan som påbörjats eller genomförts sedan maktskiftet 2006. Nu kommer våra främsta unga begåvningar inom naturvetenskap, samhällsvetenskap och humaniora äntligen att få den uppmärksamhet och stimulans de förtjänar. Göteborgs-Postens ledarredaktion menar att mer behöver göras för att uppmuntra denna spets också i tidigare stadier. Det är säkert så. Vad som är helt tvivelsutan är dock att vi behöver få till stånd ett större spetsfokus också inom den högre utbildningen och forskningen.

Som jag ser det finns det flera saker som kan göras för att få till stånd en utveckling i denna riktning. För det första bör ett svenskt spetsuniversitet inrättas i syfte att samla Sveriges främsta studenter, från hela skalan av akademiska områden, till ett lärosäte. Tilldela sedan detta universitet extra stora offentliga medel och ge dess studenter extra förmånliga lånevillkor. Genom denna statliga storsatsning, och klusterbildning av talangfulla studenter, skulle målsättningen vara att få spetsuniversitetet att räknas som ett av de allra främsta universiteten i världen. Tittar man på de internationella rankinglistor över världens universitet som fått allt större uppmärksamhet på senare tid så är en satsning av detta slag definitivt nödvändig. På ingen av de två mest erkända rankinglistorna; brittiska THES och kinesiska ARWU, återfinns något svenskt universitet bland de 50 högst rankade.

För det andra bör antalet svenska universitet reduceras. Flera politiker och högt stående personer inom utbildningsväsendet, däribland Högskoleverkets chef Anders Flodström, professor Bo Rothstein och regeringens utredare Dan Brändström, har gjort uttalanden med samma intentioner under det senaste året. Sverige har idag 16 lärosäten med universitetsstatus. Om vi istället hade haft fem-sex stycken skulle vi kunna koncentrera resurserna på ett bättre sätt. Naturligtvis skulle högskolorna även fortsättningsvis fylla en viktig funktion. Exempelvis skulle dessa kunna ha huvudansvaret för grundutbildningen medan universiteten fokuserade på masters- och forskningsutbildningar.

Då den senaste Långtidsutredningen i höstas presenterade sin analys av den svenska ekonomin på längre sikt kom man med ett i svenska sammanhang kontroversiellt förslag, nämligen att avgiftsbelägga högre studier. Enligt Långtidsutredningens rapport tar svenska studenter i genomsnitt sex år på sig att slutföra motsvarande fyra års studier, studieuppehåll borträknade. Detta är inte rimligt. Genom att införa studieavgifter skulle studietiderna kortas samtidigt som lärosätena skulle få utökade resurser till att förbättra utbildningens kvalitet. För att inte snedrekryteringen till universitet och högskolor ska öka måste dock ett införande av avgifter kombineras med förbättrade möjligheter att ta studielån.

Sedan alliansregeringen tillträdde har flera utredningar med goda intentioner tillsatts och genomförts. När mandatperioden är till ända kommer vårt utbildningsväsende stå starkare än vad som var fallet 2006. Efter detta behöver vi dock gå vidare. Ovanstående är tre exempel på nya reformer som Kristdemokraterna mycket väl skulle kunna vara först med. Vi behöver definitivt mer spetsfokus också längre upp i utbildningssystemet.