Månadsarkiv: maj 2011

Undervisa om vårt kulturarv

KSF:s ordförande Kalle Bäck har skrivit följande insädnare till tidningen Kristdemokraten.

INSÄNDARE. Regeringen har deklarerat att man kommer att ta krafttag mot främlingsfientligheten i samhället. Man har tillsatt en utredning som kommer att kartlägga hur främlingsfientlighet uppstår och hur den bäst kan motarbetas. Som så ofta när ett samhällsproblem ska lösas nämns skolan som en del av lösningen.

I dagsläget finns det tydliga riktlinjer i Lpo 94 att skolan ska verka för att ”Främlingsfientlighet och intolerans måste bemötas med kunskap, öppen diskussion och aktiva insatser.” Ändå ökar de främlingefientliga krafternas inflytande i samhället. Om skolan verkligen ska kunna motverka främlingsfientlighet behövs helt enkelt något mer än vackra formuleringar i styrdokumnet.

Hållbar grund

Att använda skolan i rent politiska syften är alltid riskabelt. Detta är inte heller min avsikt. Istället bör en långsiktigt hållbar grund för ett metodiskt arbete läggas. Främlingsfientligheten bör motarbetas genom att eleverna görs medvetna om det egna kulturarvet och den lokala historien.

Därför bör skolorna uppmuntras att infoga ett lokalt och regionalt perspektiv i undervisningen i exempelvis historia och samhällskunskap. Det handlar inte om att några problem på så sätt ska kunna lösas över en natt, men på så sätt kan en grund för öppenhet och tolerans läggas.

Det lokala och regionala perspektivet är ytterst viktigt för att skapa ett sammanhang och en naturlig koppling mellan den enskilde eleven och den nationella och globala historien. Undervisningen blir på så sätt mer konkret och verklighetsnära. Detta vore ett steg i rätt riktning. Bara den som känner sig själv kan visa aktning för andra!

Kalle Bäck, Kristdemokratiska Ungdomsförbundet

Lämna en kommentar

Under Utbildningspolitik

Det behövs en tydligare uppdragsfördelning mellan universitet och yrkesutbildning.

KSF:s förbundskrönika i tidningen Kristdemokraten 5/6 2011.

FÖRBUNDSKRÖNIKA. ”Med immateriella värden som grund är bildningen ett mål i sig i kristdemokratiskt tänkande” konstaterade jag i KSF:s förra förbundskrönika, 9 mars. Detta bör ses som utgångspunkten för den kristdemokratiska berättelsen kring vilken roll den högre utbildningen egentligen ska spela i samhället. Att ha en tydlig förankring i vår egen politiska filosofi är nödvändigt för att kristdemokratin ska kunna utgöra ett unikt alternativ i det politiska landskapet.

Utifrån grunden av immateriella och universella värden är det alltså upp till oss som på ett eller annat sätt är aktiva kristdemokrater att skapa och förnya vår sakpolitik för att kristdemokratin ska uppfattas som relevant. Utan att göra anspråk på att sitta inne med det slutgiltiga svaret härvidlag kommer här ett försök att göras till att formulera en grund för en kristdemokratisk högskolepolitik i 2000-talets Sverige.

Den logiska konsekvensen av att bildning är ett mål i sig är också att universiteten och akademien är ett mål i sig. Den forskning som bedrivs vid lärosäten ska alltså inte enbart generera ekonomisk avkastning, utan också vara så pass intressant att den motiverar sitt eget existensberättigande. Det är ett mål i sig att vi förstår hur ett statskick fungerar, hur vi kan förklara ett historiskt skede eller hur klassiska litterära verk kan tolkas. Detta är akademiens primära uppdrag.

Olycklig sammanblandning

Man kan då ställa sig frågan huruvida kraven på ekonomisk avkastning och bildningen som ett mål måste stå i motsats till varandra. Inte nödvändigtvis, men jag vill hävda att så är fallet i dagens Sverige. Problemet är i grunden att man sammanblandat dessa uppdrag på ett olyckligt sätt som gynnat varken det ena eller ­andra.

Utifrån ett studentperspektiv har detta resulterat i att många utbildningar inte ger de praktiska färdigheter som behövs för arbetsmarknaden, samtidigt som de rent akademiska kunskaperna också lämnar mycket i övrigt att önska. Två uppdrag har blandats samman och inget av dem blir väl utfört som ett resultat.

För lite praktik

Jag tar ett exempel från min egen utbildning till lärare. Själva lärarutbildningen är i dag en del av universitetet. Detta innebär en ”akademisering” av utbildningen, det vill säga att den görs mer teoretisk. Resultatet blir att de praktiska kunskaperna blir lidande och att många nyutbildade lärare inte får de färdigheter som krävs av dem. Man lägger under utbildningen mycket tid på lärarstudenterna ska förstå ”skolans plats i samhället”, vad ett ”vetenskapligt förhållningssätt” är eller hur vi ska förhålla oss till ”hållbar utveckling”. Däremot nämns ytterst lite om retorik i klassrummet, konflikthantering eller något annat som faktiskt är livsnödvändigt i vardagen.

Exemplet från lärarutbildningen är bara ett uttryck för en generell problematik som kan appliceras på många andra utbildningar.

Vad som skulle kunna vara lösningen på denna problematik är en tydligare uppdragsfördelning mellan universiteten och yrkesutbildningarna.

För att ta exemplet från lärarutbildningen igen så borde denna vara tydligt uppdelad. De akademiska kunskaperna förvärvar en student på en institution vid universitetet. Därefter kan man ta en examen vid en yrkeshögskola där man lär sig själva yrket att bli lärare.

På så sätt skulle vi få mer kompetenta lärare både vad gäller ämneskunskaper och praktiska färdigheter. Bildning och arbetsmarknadsanknytning har på så sätt vävts samman. Detta vore kanske en rimlig inriktning för en kristdemokratisk högskolepolitik?

Kalle Bäck, ordförande för Kristdemokratiska Studentförbundet

Lämna en kommentar

Under Krönikor