Ett välkommet besked från Björklund.

Ett välkommet besked kom igår från utbildningsminister Jan Björklund. Vid ett besök på Chalmers i Göteborg klargjorde han att de orimliga återbetalningskrav som CSN hotar att ställa på ca 40 000 teknologistudenter inte kommer att bli verklighet. Lagändringar för att hindra detta är på väg. Bakgrunden till den uppkomna situationen är att CSN inte anser att dessa studenter bedriver heltidsstudier, då kursplanerna inte är upplagda på ett sådant sätt som CSN kräver. I verkligheten är det dock just heltidsstuderande som riskerar att drabbas av dessa absurda krav. Tyvärr finns liknande exempel från andra utbildningar runtom i landet.

Även om denna problematiska situation ser ut att kunna få en lösning , så bör man fråga sig om inte hela studiestödssystemet bör ses över. KSF menar att de skulle gagna studenterna att konkurrensutsätta lånedelen av studiemedlet. Det finns ingen anledning till varför en enda institution ska vara förbehållen rätten att låna ut pengar till just studenter. En konkurrensutsättning skulle leda till mer valfrihet och möjligheter för studenter att välja bort långivare som missköter sin uppgift . På så sätt skulle risken för att situationer, som den ovan beskrivna, uppkommer i framtiden att minimeras. Ett mer flexibelt system som sätter studenternas behov i centrum skulle på så sätt åstadkommas.

Kalle Bäck

Annons

Solidaritetsargumenten är bara svepskäl.

Motståndet mot arbetskraftsinvandring är något som förenar protektionistiska vänsterorganisationer världen över.  I Sverige har detta än en gång blivit tydligt i diskussionen kring de lagförändringar som Alliansen och MP gjorde för några år sedan, då förutsättningarna för arbetskraftsinvandring kraftigt förbättrades. Visst har en del oseriösa arbetsgivare missbrukat systemet, men detta är olagligt och kriminalitet ska bekämpas här som i alla andra fall.

LO däremot föreslår istället, sin vana trogen, en lagändring som istället ska minska rörligheten i sig. Det är lätt att låta sig luras av LO: s tal om ”…att de dagligen ser hur dagens lagstiftning leder till orimligt låga löner”. Men vad det egentligen handlar om är en genuin motvilja mot den fria rörligheten som sådan. Solidaritetsargumenten är bara svepskäl och det handlar i grunden om att främja den egna organisationens intressen på bekostnad av samhällets och den enskildes.

Zeki Yalcin,  (historiker vid Örebro Universitet), har studerat fenomenet och Per Gudmundsson uppmärksammar också detta.

”Argumenten har följt tidsandan. Utomnordiska arbetare har varit ”mindre önskvärda” på den tiden det var gångbart. Man har oroat sig för att arbetskraftsinvandring skulle inverka menligt på ”strukturrationalisering och ekonomisk tillväxt”. Det har hetat att arbetskraftsinvandring riskerar att tränga ut ”kvinnorna, ungdomarna, den äldre arbetskraften och de handikappade”. man har lyft fram sociala slitningar, ökad risk för vilda strejker, bristande integration, etcetera.”

LO har genom 1900-tals historien försökt hitta nya förevändningar i sin vilja att stänga ute människor som vill komma och arbeta i Sverige.  Tyvärr har man tagit med sig denna inställning in i 2000-talet. Vi kan bara hoppas att LO snart väljer att betona de förtjänster som arbetskraftsinvandring utgör och inte fokuserar på de problem som eventuellt uppkommer. En öppen och dynamisk arbetsmarknad har hela samhället mycket att tjäna på. Detta gäller inte minst studenter, som numera både kan studera och arbeta inom hela EU och även i andra delar av världen. Öppenheten är här för att stanna.

Kalle Bäck

”Nu måste vi ha färre politikområden”

(KSF har ännu en gång bidragit med en förbundskrönika till tidningen Kristdemokraten. Eftersom KSF är ett förbund som vill fördjupa diskussionen kring kristdemokratisk politisk filosofi , så har just denna krönika ägnats åt vilka ideologiska grunder som den kristdemokratiska förnyelsen har att utgå ifrån).

FÖRBUNDSKRÖNIKAN. Trots en gedigen valrörelse från många kristdemokratiska valarbetare och företrädare så belönade väljarna inte partiet med fler röster. Kristdemokraterna backade på alla nivåer. Behovet av självrannsakan är därför stort och denna process har också börjat. Mycket klokt har redan sagts i ämnet, inte minst i den rapport som KDU:s kriskommission presenterat. Vi väntar också med stor spänning på resultatet av det arbete som Kristdemokraternas framtidsgrupp just nu håller på med.

Mycket kan sägas om vad som behöver förändras inför valen 2014. Några saker bör dock betonas extra tydligt. För att väljarna ska uppfatta ett politiskt parti som relevant krävs att man har ett tydligt alternativ att erbjuda. Tyvärr kan det konsta­teras att det budskap som Kristdemokraterna försökte förmedla under den gånga mandatperioden och i valrörelsen 2010 var motsatsen till tydligt.

Man började med budskapet ”Ingen ska hållas tillbaka och ingen ska lämnas efter”, fortsatte med ”Trygghet i det lilla är trygghet i det stora” för att sedan definiera sig som ”Verklighetens folk” och agera ”Politiska gränspoliser” och till sist landa i ”Ett mänskligare Sverige”.

Hur bra alla dessa koncept än är var för sig, så är det inte att undra på att väljarna blev förvirrade. Dessutom var det som många uppfattade som partiets valfrågor, nämligen ”De 13 stegen”, inga egentliga valfrågor utan snarare politikområden.

Den kristdemokratiska politiska filosofin är både bred och djup. Vilken del av kristdemokratin som ett parti väljer att betona får konsekvenser för vilka politikområden och vilka sakfrågor man väljer att profilera sig inom. Det finns ingen naturlag som säger att ett kristdemokratiskt parti alltid måste tala om vissa sakfrågor för att på så sätt uppfattas som mer kristdemokratiskt.

Begränsat antal omården

Vi kan helt enkelt anlägga den kristdemokratiska filosofin som ett raster på i princip alla områden och sedan välja att betona det ena eller andra mer. Inför valen 2014 är det dock nödvändigt att partiet enas kring ett begränsat antal politikområden och några sakfrågor där tydliga konfliktytor gentemot övriga partier kan identifieras.

Sedan måste dessa konsekvent drivas för att en tydlig bild av vad det kristdemokratiska samhällsprojektet innebär ska kunna sättas. Detta hindrar inte enskilda kandidater att driva sina hjärtefrågor, men ett tydligt budskap måste vara det överordnade för att Kristdemokraterna ska uppfattas som ett relevant alternativ för väljarna.

Med detta sagt är det dags att man nu börjar fundera över vilka frågor som kan vara relevanta inför nästa val. Ett förslag, som också lyfts av Göran Hägglund, är att koppla samman en förnyad familjepolitik med ett tydligt budskap som rör lag och ordning.

Politikens gränser kan bli konkret

Både det förebyggande arbetet och det etiska värdet av påföljder kan här lyftas fram som koncept för att skapa ett tryggare samhälle. Som en del i familjepolitiken kan också talet om politikens gränser konkretiseras, och verklighetens folk vill naturligtvis ha trygghet på gator och torg.

Detta är bara ett förslag till politiskt koncept som skulle kunna motsvara Moderaternas arbetslinje eller Folkpartiets koppling mellan utbildning och arbete. Även om Kristdemokraterna väljer ett annat koncept som jag blir nöjd med till 60, 80 eller 100 procent så är det mest centrala att ett sådant överhuvudtaget finns. Först då kan vi på allvar sätta bilden av partiet och få väljarna att inse varför kristdemokrati är vad Sverige behöver och varför man ska lägga sin röst på Kristdemokraterna.

Kalle Bäck, förbundsordförande i Kristdemokratiska Studentförbundet

Förnyelsearbetet och familjepolitiken.

Diskussionen om Kristdemokraternas förnyelsearbete pågår för fullt. KSF skulle naturligtvis gärna se att studentfrågorna lyftes fram mer i denna process, inte minst med tanke på att partiet faktiskt har en fantastiskt bra politik på området. Mer självständiga lärosäten, bättre broar mellan utbildning och arbetsmarknad i kombination med ökad trygghet för studenter med familj är några exempel på varför Kristdemokraterna borde vara det naturliga alternativet ur ett studentperspektiv.

Vad gäller just familjepolitiken så har diskussionen kring vårdnadsbidraget lyfts på senare tid, inte minst av Göran Hägglund. Det är oerhört viktigt att förnyelsearbetet tar fart även på det familjepolitiska området och vårdnadsbidraget är inget mål i sig utan endast ett medel för att skapa mer självständiga och trygga familjer. Det är därför glädjande att Göran Hägglund lyfter fram flera olika idéer kring hur familjepolitiken kan utvecklas. Det skulle kunna handla om utbyggd föräldraförsäkring eller ett skatteavdrag för barnfamiljer. Jag anser att det sistnämnda vore det mest önskvärda alternativet, eftersom detta på allvar flyttar fram civilsamhällets positioner gentemot staten. Familjerna får faktiskt direkt behålla mer resurser och de låses inte in i offentliga försäkringssystem. Detta är också en linje som KDU länge drivit och som nu verkar alltmer gehör i diskussionen, vilket är glädjande.

Oavsett vilken väg partiet väljer i frågan, eller vilka politikområden som man kommer att profilera sig särskilt inom, så är det av yttersta vikt att en tydlig bild av vad det kristdemokratiska samhällsprojektet är sätts i god tid inför valet 2014.

Kalle Bäck