Kårobligatoriet är snart ett minne blott (eller kanske rött?)

Från och med imorgon d.v.s. den 1 juli 2010 gäller den grundläggande mänskliga rättigheten om föreningsfrihet även  studenter i Sverige. Riksdagen fattade för drygt ett år sedan det kloka beslutet att kårmedlemskap för den som studerar ska vara frivilligt och inte tvingande. Det finns ingen som helst rimlighet i att studenter ska tvingas att betala för ett medlemskap i en organisation oavsett de vill eller inte. På samma sätt som ingen ska förhindras att bilda en förening för att exempelvis tillvarata en grupps intressen, så ska ingen tvingas att vara medlem i en sådan. Kårtvångets avskaffande är därför ett viktigt principiellt beslut som nu blir verklighet.

Detta blir också en möjlighet för kårerna att aktivt vinna studenternas förtroende och visa vilka fördelar det kan innebära att vara med i en kårförening. Staten kommer att till viss del kompensera kårerna för de ekonomiska bortfall som obligatoriet kan komma att innebära och kårerna behåller också sina speciella skattelättnader.

Detta är ett viktigt principiellt beslut som nu blir verklighet. Sverige har därmed blivit lite frihetligare.

Kalle Bäck

Annons

Borgström och politikens gränser.

KSF:s f.d ordförande Aron Modig skriver idag ett briljant inlägg kring vilken syn på jämställdhet som är att vänta om olyckan skulle vara framme och de rödgröna skulle få makten i höst. Claes Borgström har gjort sig känd som en man som håller den radikalfeministiska genus-fanan högt i debatten. Om han skulle bli jämställdhetsminister är en återgång till ett tänkesätt som sätter kön före person och system före människan att vänta. Kvotering och inskränkningar i friheten för familjer, högskolor och näringsliv blir resultatet när Borgström och hans meningsfränder ska förverkliga sin radikalfeministiska ideologi där exakt jämn fördelning och lika utfall alltid är det ultimata måttet på jämställdhet. Modig skriver:

”Vi vet att Claes Borgström och hans anhang inte drar sig för att förespråka diskriminering av enskilda människor. Den som haft oturen att födas med vad som enligt den Borgströmska mallen är fel kön får vara beredd på att stängas ute från drömutbildningen eller bolagsstyrelsen. Även om alla krav på studieresultat, meriter, erfarenheter och kontakter är uppfyllda. Att fördelningen mellan män och kvinnor är jämn på aggregerad nivå är viktigare än att enskilda behandlas rättvist”.

På ett sätt är det uppfriskande att det finns personer som Borgström på vänsterkanten. Detta visar på ett tydligt sätt att konflikten mellan den kollektivistiska socialismen och den kristdemokratiska idétraditionen där människan alltid är i centrum än lever och gör sig påmind i debatten. Politikens ideal kan i ett rödgrönt Sverige alltid överordnas den enskildes frihet. Medborgarna har bara friheten till låns och kan när som helst berövas den om den inte nyttjas på ett sätt som faller de socialistiska maktpotentaterna i smaken. Allt detta förkläds i tal om påstådd omsorg om allas lika möjligheter. Har vi hört det förut?

Även om det är trångt i mitten i det politiska landskapet så finns det vissa frågor där skillnaderna blir tydligare än i andra. Jämställdhetsdebatten är ofta en sådan. Företrädare från alla de tre rödgröna partierna gör sig ständigt skyldiga till övertramp och visar upp en förbluffande liten respekt för var politikens gränser går. Frihet och den enskilda människan i centrum står emot kollektivism och politisk klåfingrighet även i höstens val.

Kalle Bäck

Mot detta förslag står…ingenting.

Ett mycket viktigt påpekande i utbildningspolitiska sammanhang görs i dag av riksdagsledamoten Margareta Pålsson. Där Alliansen har en tydlig skolpolitisk kurs är de rödgröna notoriskt splittrade i de mest centrala frågorna som friskolor, betyg och läxor. Idag fattas beslut om en ny skollag som arbetats fram på initiativ av Alliansen. Mot detta förslag står…ingenting. Vänsterpartiernas gemensamma skolpolitik lyser med sin frånvaro. Det är djupt oroande att ett av alternativen som gör anspråk på att få styra Sverige efter valet i höst inte ens förmår att enas på ett av de mest centrala politikområdena som skolan. Oppositionen har under mandatperioden efterlyst blocköverskridande uppgörelser på skolområdet (det brukar heta så när socialdemokraterna vill vara med och bestämma utan att ha mandat för det). Det vore klädsamt om man i alla fall kunde presentera en egen politik innan man klankar ner på Alliansen för att vi genomför våran.

Det är tydligt att Alliansen har både den bästa och tydligaste utbildningspolitiken. Man kan bara hoppas att frågor kring utbildning kommer högt upp på dagordningen i valrörelsen. Detta har vi allt att tjäna på.

Kalle Bäck

Ensidig kritik kring studiemedlet.

I mars lade regeringen fram propositionen om ett reformerat studiemedel (Prop 2010/10:141) .  Sedan dessa har debatten kring de nya reglerna varit intensiv. Det tål att påpekas gång efter annan att Alliansen har höjt studiemedlet på ett sätt som socialdemokraterna inte lyckades med under sin tid vid makten. Det hade dock varit önskvärt om regeringen på ett tydligare sätt markerat intentioner om att höja detta ytterligare. Den ekonomiska utvecklingen för studenter måste hänga med andra grupper i samhället mycket mer än vad som varit fallet de senaste 20 åren. Ett steg i rätt riktning har dock tagits, men mer behöver göras.

För att vi ska kunna upprätthålla ett stabilt studiemedelssystem med höjda nivåer så snart som möjligt behöver dock incitament som främjar att systemet nyttjas på rätt sätt åstadkommas. Detta är precis vad den aktuella propositionen avser göra. Genom tydligare prövning av studieresultatet, uppsägning av lån om en låntagare upprepade gånger missköter sina återbetalningar och möjligheter för CSN att hålla inne studiemedlet om fusk misstänks föreslås här.

Detta är några saker som avser skapa en långsiktig hållbar utveckling och mindre missbruk av studiemedlet. Detta borde ligga i både studenternas, skattebetalarnas och kårernas intresse. Tyvärr väljer exempelvis SFS att bara anmärka på de fel man anser att propositionen innehåller och inget sägs om hur de problem som idag finns ska lösas. Visst pekar SFS på en viktig problematik vad gäller risken för godtycke när snabbare och effektivare beslut ska fattas av CSN. Det bör understrykas att inga perfekta system finns och om risken blir överhängande att CSN felaktigt kräver studenter på återbetalningar i större utsträckning än i dagsläget, så måste naturligtvis justeringar som hindrar detta göras. Dock kan säkerligen många sådana problem lösas i samverkan mellan lärosätena och CSN.  I framtiden så bör dock CSN konkurrensutsättas för att förbättra möjligheterna för studenter att sätta press på myndigheten. Innan den dagen är kommen bör dock åtgärder för att stävja fusk göras. Det är synd att SFS enbart klagar på Alliansens reformer och ensidigt, även om detta är viktigt, efterfrågar höjt studiemedel.

Kort sagt; i kombination med höjt studiemedel kommer dessa åtgärder att lägga grunden för en långsiktigt hållbar utveckling och ökad genomströmning. Vi Kristdemokrater utgår dock alltid från människan och inte systemen. Därför kan alla tekniska lösningar alltid att omprövas, varför åtgärder av detta slag alltid ska utvärderas och förändringar eventuellt göras. Att på redan nu avvisa förslagen i propositionen är dock att förhasta sig. Det är dock viktigt att debatten hela tiden hålls levande, varför kårerna här gör ett mycket viktig jobb. Skötsamma och flitiga studenter får aldrig drabbas av dåligt fungerande system.

Kalle Bäck

Oseriösa påståenden från de rödgröna.

De rödgröna påstår sig nu än en gång ha receptet på hur fler jobb ska skapas i Sverige, även om de misslyckades förra gång man hade makten. Helt felaktigt påstår man att utanförskapet inte minskat i Sverige under Alliansen. SVT skriver att

“Första kvartalet 2006 var drygt en miljon personer, närmare bestämt 1.063.220, i utanförskap. Första kvartalet i år bestod den gruppen av mindre än 900.000 personer, närmare bestämt 897.782″.

De rödgröna har helt enkelt fel i sak här. Man väljer också att hänvisa till en undersökning som gjorts av ett opinionsinstitut där man frågat människor ”Om du får ytterligare sänkt inkomstskatt, kommer du då att arbeta mer, arbeta mindre eller arbeta lika mycket som i dag?” Undersökningen skulle visa att Alliansens jobbskatteavdrag inte påverkar arbetsviljan positivt.  Detta är inte ett seriöst sätt att mäta vilka effekter så omfattande reformer som jobbskatteavdragen får på lång sikt. De flesta seriösa bedömare menar att sänkta skatter på arbete har positiva effekter på sysselsättningsnivån, i synnerhet på lång sikt, vilket är nödvändighet om vi ska klara av att finansiera välfärden med en åldrande befolkning. KI skriver exempelvis att

”Konjunkturinstitutet delar regeringens bedömning att ett förstärkt jobbskatteavdrag får positiva effekter på den långsiktiga sysselsättningsnivån. Nationalekonomisk forskning och erfarenheter från andra länder ger stöd för att ökade ekonomiska drivkrafter leder till varaktigt högre sysselsättning och lägre arbetslöshet”.

Frågan är vad de rödgröna vill grunda sin skattepolitik på? Seriös forskning eller tendentiösa opinionsundersökningar?

Mycket annat sägs i artikeln, men jag väljer här att fokusera på den delen som behandlar den högre utbildningens roll i sammanhanget. Här menar de rödgröna att

”Mitt i lågkonjunkturen råder arbetskraftsbrist. Därför investerar vi i 44 000 utbildningsplatser – i högskolan, yrkeshögskolan, vuxenutbildningen och den yrkesinriktade arbetsmarknadsutbildningen”.

Återigen gör man samma fel som så många gånger innan. Man talar bara om antalet utbildningsplatser och sedan hoppas man på att resten löser sig självt. Visst nämns yrkesinriktade arbetsmarknadsutbildningar, men sammantaget är det antalet utbildningsplatser som är i fokus. Vad som behövs är istället att möjligheterna att få ett arbete efter avslutad utbildning vägs in som ett kvalitetskriterium för den högre utbildningen. Sverige är ett av de länder i världen som lägger mest resurser på utbildning överlag, ändå har vi hög arbetslöshet i synnerhet bland unga. Vad som behövs är istället en bättre matchning mellan utbud och efterfrågan. Detta problem löser sig inte bara genom fler utbildningsplatser, utan att studenterna får konkurrenskraftiga examina.

De rödgrönas förslag till jobbskapande innehåller inte mycket nytt, vilket också väljarna tycks börja inse. Alliansen är nu störst i flera undersökningar, vilket få hade kunnat tro får ett år sedan. Det blir en spännande valrörelse och än en gång står arbetslinje mot skattechock- och bidragslinjen.

Kalle Bäck

KSF i Kristdemokraten.

KSF:s ordförande Kalle Bäck porträtteras i det senaste numret av tidningen Kristdemokraten. Artikeln går att läsa här.

”Som Studentförbundets ordförande kommer Kalle Bäck att jobba för det som han kallar för förbundets två ben – att lyfta kristdemokratin inom akademierna och driva studentfrågor inom partiet både externt och internt.

– Kristdemokratin är sorgligt frånvarande på universitetsnivå och vi vill göra den synlig i akademiska kretsar. Sedan vill vi uppmärksamma partiets fantastiska studentpolitik och lyfta fram det viktiga med kvalitén i utbildningarna. Att avskaffa fri­beloppet är också något som vi vill jobba för, berättar Kalle Bäck”.

Studenterna klarar inte av poängen tid.

Enligt högskoleverket har andelen studenter som klarar av poängen på kurserna de är registrerad på minskat. SVD skriver att

”På sex år har siffran sjunkit från 83 till 79 procent. För studenter på fristående kurser låg siffran på 63 procent förra läsåret, en minskning från 69 läsåret 2002-2003”.

Detta är inte en långsiktigt hållbar utveckling. Det är inte bra för studenterna som inte får sin examen vid utsatt tid och därmed inträder senare på arbetsmarknaden. Det är inte heller bra ur ett samhällsekonomiskt perspektiv då resurserna som läggs på högre utbildning inte utnyttjas på bästa sätt.

En anledning till utvecklingen kan vara att studenternas ekonomiska situation kontinuerligt försämrats under de senaste 20 åren, även om Alliansen höjt studiemedlet under den här mandatperioden på ett sätt som inte Socialdemokraterna förmådde. Den eftersatta ekonomiska utvecklingen gör att många studenter tvingas arbeta extra och inte kan fokusera på studierna som man borde. Att höja studiemedlet skulle troligen vända, eller i alla fall bromsa, utvecklingen. Dessutom borde incitament för att klara av poängen i tid skapas. Visst finns sådana redan idag, men de är alltför svaga. Varför  inte införa en bonus eller en viss skuldavskrivning för studenter som klarar av poängen i tid?

I vilket fall bör något göras åt situationen. Detta är ett problem som det inte längre går att blunda för.

KSF i radio.

KSF:s ordförande Kalle Bäck medverkade idag i en lokalradiosändning i Göteborg med omnejd. Studentfrågor diskuterades naturligtvis, men även allmän utbildningspolitik, KDU:s valfrågor och kommunala frågor i Göteborg.  För er som bor i Göteborg med omnejd kommer programmet att sändas igen på fredag mellan kl 12 och 13 på 94,9 Mhz. Programmet finns även här att lyssna på här, dock utan musik..

Betyg är bra för elever med sämre förutsättningar.

Att betyg inte är något perfekt mått på kunskap är nog de flesta överens om. Däremot kan betyg många gånger ge tydligare indikationer på var en elever ligger kunskapsmässigt än andra former av utvärderingar som utvecklingssamtal eller skriftliga omdömen. Det ena behöver dock inte utesluta det andra. Ofta hävdar dock vänsterdebattörer och en del pedagogikforskare att betyg inte skulle ha någon effekt på elevernas resultat och att det finns entydiga forskningsresultat som belägger detta. Ibland påstås det t.o.m. att betyg skulle vara direkt skadliga.

Att några entydiga svar på betygens inverkan finns är inte sant. Det finns forskning som visar på det ena eller det andra, men någon direkt skadlig inverkan är svår att belägga, vilket gör att Miljöpartiets tal om detta faller platt. Ofta talar också vänsterpartierna om betyg bara fungerar som en sorteringsmekanism och detta missgynnar de som kommer från de mest studieovana hemmen. Nu kommer dock en ny undersökning som visar att betyg tvärtom gynnar de som har lågutbildade föräldrar. I rapporten ”Betygsatta barn – spelar det någon roll i längden?” från Institutet för Arbetsmarknadspolitisk Utvärdering konstateras att de som förlorade mest på betygens avskaffande i de lägre åldrarna är flickor och även pojkar som är barn till lågutbildade. De som tjänade mest på reformerna under 1960- och 1970-talen var söner till högutbildade.

”Bland de lågutbildades döttrar var det färre som klarade gymnasiet när de inte fick betyg. För pojkar ser effekterna olika ut beroende på familjebakgrund. Medan sannolikheten att klara gymnasiet minskade bland de söner till lågutbildade när betygen avskaffades, ser betygsfriheten ut att ha gynnat söner till högutbildade”.

Detta talar emot allt vad som brukar hävdas i debatten, särskilt från Vänsterpartiet, men också Miljöpartiet. Det är de svaga som missgynnas när uppföljning och utvärdering blir otydligare. Skillnaderna blir inte mindre bara för att man låtsas att de inte finns, vilket de rödgröna inte verkar vara på det klara med i det här fallet liksom som så många andra gånger.

Kalle Bäck

Kortare handläggningstider med Alliansen.

Långa handläggningstider och ett utdraget väntande har tyvärr alltför länge präglat den svenska migrationspolitiken. Nu kommer dock glädjande siffror från migrationsverket. Sedan Alliansen vann valet har handläggningstiderna kortats påtagligt och är nu de kortaste på tolv år. Det finns undersökningar som visar på att ju längre tid en person befinner sig i Sverige utan att komma in på den svenska arbetsmarknaden och bli en del av det svenska samhället, desto svårare blir att senare få ett ordenligt fotfäste. Att snabba på processen från att en person anländer till att besked ges är därför en oerhört viktig integrationspolitisk åtgärd. Vi är nu inne på rätt väg och ett litet, men mycket viktigt steg i rätt riktning har tagits.

Kalle Bäck