I dagens nummer av Tidningen Kristdemokraten har Aron Modig skrivit den så kallade förbundskrönikan. Aron riktar fokus på utbildningsväsendet och behovet av mer spetsutbildning.
”Satsa mer på eliten” var det budskap som Göteborgs-Postens ledarsida basunerade ut den 19 januari som stöd för de gymnasiala spetsutbildningar som startar till hösten. Denna reform är bara en av alla de förbättringar av den svenska skolan som påbörjats eller genomförts sedan maktskiftet 2006. Nu kommer våra främsta unga begåvningar inom naturvetenskap, samhällsvetenskap och humaniora äntligen att få den uppmärksamhet och stimulans de förtjänar. Göteborgs-Postens ledarredaktion menar att mer behöver göras för att uppmuntra denna spets också i tidigare stadier. Det är säkert så. Vad som är helt tvivelsutan är dock att vi behöver få till stånd ett större spetsfokus också inom den högre utbildningen och forskningen.
Som jag ser det finns det flera saker som kan göras för att få till stånd en utveckling i denna riktning. För det första bör ett svenskt spetsuniversitet inrättas i syfte att samla Sveriges främsta studenter, från hela skalan av akademiska områden, till ett lärosäte. Tilldela sedan detta universitet extra stora offentliga medel och ge dess studenter extra förmånliga lånevillkor. Genom denna statliga storsatsning, och klusterbildning av talangfulla studenter, skulle målsättningen vara att få spetsuniversitetet att räknas som ett av de allra främsta universiteten i världen. Tittar man på de internationella rankinglistor över världens universitet som fått allt större uppmärksamhet på senare tid så är en satsning av detta slag definitivt nödvändig. På ingen av de två mest erkända rankinglistorna; brittiska THES och kinesiska ARWU, återfinns något svenskt universitet bland de 50 högst rankade.
För det andra bör antalet svenska universitet reduceras. Flera politiker och högt stående personer inom utbildningsväsendet, däribland Högskoleverkets chef Anders Flodström, professor Bo Rothstein och regeringens utredare Dan Brändström, har gjort uttalanden med samma intentioner under det senaste året. Sverige har idag 16 lärosäten med universitetsstatus. Om vi istället hade haft fem-sex stycken skulle vi kunna koncentrera resurserna på ett bättre sätt. Naturligtvis skulle högskolorna även fortsättningsvis fylla en viktig funktion. Exempelvis skulle dessa kunna ha huvudansvaret för grundutbildningen medan universiteten fokuserade på masters- och forskningsutbildningar.
Då den senaste Långtidsutredningen i höstas presenterade sin analys av den svenska ekonomin på längre sikt kom man med ett i svenska sammanhang kontroversiellt förslag, nämligen att avgiftsbelägga högre studier. Enligt Långtidsutredningens rapport tar svenska studenter i genomsnitt sex år på sig att slutföra motsvarande fyra års studier, studieuppehåll borträknade. Detta är inte rimligt. Genom att införa studieavgifter skulle studietiderna kortas samtidigt som lärosätena skulle få utökade resurser till att förbättra utbildningens kvalitet. För att inte snedrekryteringen till universitet och högskolor ska öka måste dock ett införande av avgifter kombineras med förbättrade möjligheter att ta studielån.
Sedan alliansregeringen tillträdde har flera utredningar med goda intentioner tillsatts och genomförts. När mandatperioden är till ända kommer vårt utbildningsväsende stå starkare än vad som var fallet 2006. Efter detta behöver vi dock gå vidare. Ovanstående är tre exempel på nya reformer som Kristdemokraterna mycket väl skulle kunna vara först med. Vi behöver definitivt mer spetsfokus också längre upp i utbildningssystemet.
KSF-bloggen 