Nedanstående krönika är skrivern av KSFs ordförande Aron Modig och är publicerad i veckans nummer av Tidningen Kristdemokraten. Det är KSFs stora förhoppning att vi får se ett fullständigt och ordentligt avskaffande av kårobligatoriet innan mandatperioden är till ända.
I över 300 år, sedan 1667, har det varit obligatoriskt för svenska studenter att vara medlem i en studentkår eller nation för att få studera vid högskola och universitet. Detta obligatorium, i folkmun kallat för kårobligatoriet, har varit en högskolepolitisk tvistefråga i flera decennier. Den har utretts vid ett flertal tillfällen och varit uppe till diskussion i riksdagen åtskilliga gånger. Trots detta har obligatoriet överlevt.
Högskoleminister Lars Leijonborg klargjorde i ett tidigt skede av den innevarande mandatperioden att regeringen hade för avsikt att avskaffa obligatoriet. Ytterligare en utredning tillsattes och lades fram under våren 2008 men sedan dess har det varit tyst i debatten. Nu gör rykten gällande att regeringen har problem med finansieringen av obligatorieavskaffandet och att behandlingen av frågan därför försenats. Om alliansregeringen nu, precis som var fallet vid den senaste borgerliga regeringsperioden, skulle misslyckas med att ro iland denna prestigefråga vore det ett mycket stort bakslag.
Argumenten för respektive emot obligatoriet är numera uttjatade och allmänt kända. Det främsta argumentet för att behålla kårobligatoriet är att studentinflytandet idag fungerar relativt tillfredsställande samt att kårerna till fullo är accepterade och respekterade som kanaler mellan studenter och högskola. Man menar därför att ett avskaffande av kårobligatoriet skulle kunna medföra att studentrörelsen splittras och att studenternas påverkansmöjligheter då skulle begränsas.
Visst finns det viss substans i ett sådant resonemang men enligt min mening neutraliseras detta argument med råge av att kårobligatoriet strider mot den så kallade negativa föreningsfriheten. På samma sätt som det är var och ens demokratiska rättighet att själv välja vilka sammanslutningar man vill vara medlem i, måste envar förstås också ha frihet att välja vilka föreningar man inte vill tillhöra. Till detta kommer det faktum att studentkårerna lider av en betydande legitimitetsbrist. Valdeltagandet i kårvalen är mycket lågt, ofta under tio procent, och engagemanget hos studenterna är nästintill obefintligt. Att de allra flesta studentkårers verksamhet bärs upp enbart av kårobligatoriet är ett elakt men likväl korrekt påstående. Detta är inte acceptabelt. Det är definitivt inte statens uppgift att hålla ineffektiva strukturer under armarna.
Tyvärr innebär de förslag som presenteras av den senaste statliga utredningen om hur avskaffandet ska genomföras att denna ineffektivitet kvarstår även om själva obligatoriet i sig avskaffas. Utredningen föreslår bland annat att studentkårerna ska finnas kvar men att deras verksamhet ska finansieras genom statsbidrag istället för genom obligatoriskt medlemskap. Detta statliga bidrag ska dock bara gå till en studentkår vid varje lärosäte. Resultatet av detta skulle bli att studentkårerna skulle kunna fortsätta bedriva den verksamhet som en mycket liten andel av studenterna överhuvudtaget bryr sig om, samtidigt som konkurrensen mellan kårerna till och med skulle bli mindre än idag. En sådan lösning är ingen bra lösning. Detta är samtliga allianspartiers studentförbund eniga om. Mer eller mindre genomsocialistiska SFS, Sveriges förenade studentkårer, står i och för sig på motsatt sida, men det är inte mycket att göra åt.
Det är min stora förhoppning att regeringen nu kommer att sätta obligatoriefrågan högt på den politiska prioriteringslistan samt att vi får se ett riktigt och fullständigt avskaffande av denna odemokratiska förordning inom en mycket snar framtid. Värdeskapande föreningar överlever utan statliga stöttor.
KSF-bloggen 