Senare i höst väntas regeringen komma med sitt förslag angående hur man ska lösa kårobligatoriets avskaffande. Idag gjorde Göteborgs-Postens webb-TV ett kortare filmklipp på temat, vari Aron Modig gjorde några inhopp.
Vodpod-video är inte längre tillgängliga.
Nedanstående är Aron Modigs krönika som är publicerad i veckans nummer av Tidningen Kristdemokraten. Krönikan är skriven med en förhoppning om att den ekonomiska debatten ska ges större utrymme inom kristdemokratin. Mycket nöje.
Just nu blåser snåla vindar i världsekonomin. USA, som under lång tid varit världens ledande ekonomiska makt, har stora problem med sin krackelerande finansiella sektor, avtagande tillväxt och tilltagande arbetslöshet. Europa följer efter och världen (läs västvärlden) tycks med god fart driva mot en ny lågkonjunktur. Mot detta har de asiatiska ekonomierna hittills lyckats värja sig hyfsat, men ett litet land som Sverige har av förståeliga skäl svårt att stå emot, villket styrks av Konjunkturinstitutets och Arbetsförmedlingens senaste rapporter.
Att ekonomin går i cykler är förstås ingenting nytt. Men en sak är lite speciell med den utveckling vi just nu upplever, nämligen att övergången till recession kombineras med en tilltagande inflation. Detta ställer till problem för Riksbankens direktion som sedan januari 1993 har som huvudsaklig uppgift att verka för prisstabilitet, att se till att inflationen är ”låg och stabil”. För att åstadkomma detta vore det just nu naturligt för Riksbanken att föra en kontraktiv penningpolitik med höjningar av den så kallade reporäntan. Gör man detta riskerar man dock att förvärra det konjunkturella läget och föra ekonomin närmare den recession som väntar runt hörnet. Att Riksbanken hittills valt att följa de riktlinjer man fått av riksdagen har medfört en del ganska högljudda protester från både analytiker och allmänhet som åberopat just recessionsargumentet emot Riksbankens arbete att utföra de uppgifter som lagstiftarna ålagt dem.
Mot dessa protester måste någon sätta spjärn eftersom förändringar av det nuvarande systemet inte per automatik leder till högre tillväxt utan snarare till ännu högre inflation, som skapar en osäkerhet kring prisernas framtida utveckling. Detta leder till högre räntor och stigande lånekostnader, vilket hämmar investeringarna och i förlängningen aktiviteten i ekonomin. Därtill försvåras företagens förutsättningar för långsiktig planering. Höga inflationsnivåer medför också en godtycklig inkomst- och förmögenhetsomfördelning som gör att vissa grupper, till exempel låntagare, gynnas på andra gruppers, exempelvis sparares och löntagares, bekostnad.
Det mest effektiva sättet att återgå till en lägre inflationsnivå är att stå fast vid den låginflationspolitik som fastställdes under 1990-talet. Denna innehåller, utöver prisstabilitetsmålet, av riksdagen fastställda utgiftstak i statsbudgeten samt Riksbankens övergång till att bli en självständig och politiskt obunden centralbank. Denna låginflationspolitik bör behållas eftersom den ger stabiliserngspolitiken den tydlighet, transparens och förutsägbarhet som behövs för att förankra låga inflationsförväntningar hos allmänheten, vilket är viktigt eftersom dessa förväntningar ofta är självuppfyllande.
Kritikerna av det nuvarande systemet är med andra ord helt fel ute. Att Riksbankens direktion sköter sitt jobb är något som kanske gör lite ont på kort sikt men som definitivt kommer att löna sig sett över en längre tidshorisont. Vad som skapar långsiktigt höga nivåer av tillväxt och sysselsättning är inte en överdrivet expansiv räntepolitik utan satsningar på forskning och utbildning samt på att skapa en ekonomiskt gynnsam, företagsvänlig miljö. Detta bör inte minst vi kristdemokrater ha kunskap om då vi ska bestämma fokusområden inför 2010 års val. Vi driver flera mycket viktiga frågor redan idag. Men om vi arbetade för att i framtiden i högre grad också förknippas med samhällsekonomiska och utvecklingspolitiska frågor tror jag att vi skulle ha mycket att vinna.
KSF-bloggen 