Ungdoms- och studentförbund i gemensam kampanj

Tillsammans med de flesta riksdagspartiers ungdoms- och studentförbund stödjer Kristdemokratiska Studentförbundet kampanjen ”Burma Vote No!”. Följande är ett gemensamt utspel:

”Den 9 april offentliggjordes att den burmesiska befolkningen en månad senare, den 10 maj, ska rösta om en konstitution som i praktiken kommer att legitimera fortsatt militärt styre i en av världens hårdaste och mest slutna militärdiktaturer. Vidare exkluderar den för gott Nobelpristagerskan Aung San Suu Kyi och övriga oppositionsledare från det politiska livet, även i fortsättningen. Konstitutionen släpptes först i mitten, vilket gör att de flesta inte hunnit läsa den eller sätta sig in i vad den kommer att innebära. Vidare publiceras den bara på burmesiska, ett vilket gör att de 40% av befolkningen som har ett annat modersmål får än mindre möjlighet att förstå och påverka.

Folkomröstningen har redan gått till på ett sådant sätt att det är omöjligt för oss som demokrativänner och yttrandefrihetsivrare att acceptera den, bland annat har juntan infört en lag som gör det förbjudet att driva en nej-kampanj inför folkomröstningen. Flera av de som öppet drivit nej-kampanjen har redan arresterats eller försvunnit.

Vidare har alla munkar, nunnor och andra religiösa personligheter fråntagits sin rösträtt, detsamma gäller också den muslimska minoriteten Rohyingas. De drygt en halv miljon burmeser som lever som interna flyktingar i landet har inte heller någon möjlighet att rösta, liksom hundratusentals politiska flyktingar och tusentals politiska fångar.  Det faktum att juntan dessutom vägrat acceptera internationella valobservatörer talar sitt tydliga språk.

Den burmesiska oppositionen och den burmesiska exilregeringen har uppmanat omvärlden att förkasta folkomröstningen men att samtidigt stötta den nej-kampanj de driver, med risk för fängelse eller värre, inne i Burma. Vi har hörsammat deras uppmaning.

Vi ber nu Sverige att ta ställning. Vi ber Sverige att tydligt förkasta den folkomröstning som den burmesiska juntan i maj kommer att iscensätta. Vi ber Sverige att i solidaritet med de demokratiaktivister som fängslats och med de som riskerar att fängslas stötta burmesernas rätt att säga nej. Vi ber Sverige att stötta den burmesiska oppositionens nej-kampanj!

Besök vår kampanj-sida och hjälp oss sprida uppmaningen.

http://www.burmavoteno.com

Var med och ta ställning!”

Annons

Varierande engagemang i riksdagen

I den undersökning som SVT:s Aktuellt genomfört kring hur aktiva riksdagsledamöterna är i riksdagsdebatten framkom en del väldigt tråkiga uppgifter. Det visade sig nämligen att flera av ledamöterna inte varit uppe i plenisalens talarstol en enda gång under de snart två år som gått av innevarande mandatperiod. Dessa ledamöter är Tone Tingsgård, Sinikka Bohlin, Jan Björkman och Roland Bäckman, vilka alla är socialdemokrater. Att under en halv mandatperiod inte hålla ett enda anförande i någon riksdagsdebatt är ett hån mot väljarna som borde belysas med mer kraft. Jag hoppas verkligen att samtliga dessa lägger på ett rejält kol under mandatperiodens andra hälft för annars har de inte mycket att göra i riksdagen efter riksdagsvalet 2010. Eftersom det nu finns pinsamt inaktiva ledamöter i riksdagen finns det förstås även ett antal förebilder. Gunnar Andrén (fp) är bäst med sina 103 hållna anföranden.

Jämför man statistiken mellan riksdagspartierna efter antalet debattinlägg per ledamot framgår förljande; miljöpartiet (34), vänsterpartiet (33), folkpartiet och centerpartiet (20), kristdemokraterna (19), socialdemokraterna (15) samt moderaterna (10).

Utöver statistik över antalet debattinlägg innehåller Aktuellt granskning även statistik över antalet skrivna motioner. Topp fem består här av idel vänsterpartister; Alice Åström (264),  Elina Linna (260), Wiwi-Anne Johansson (233), Kent Persson (228 ) och Egon Frid (182).

Av statistiken framgår tydligt att oppositionen (exklusive socialdemokraterna) för tillfället är mest aktiv i riksdagsarbetet. Hur irrationella och snedvridande dess åsikter än må vara får man ha respekt för deras engagemang. All heder åt det.

Aron Modig 

Bildning är ett mål i sig

Ett antal akademiker tar i en artikel på SVD-brännpunkt upp en viktig fråga, nämligen den om utbildning och bildning, vilket får sägas vara två vitt skilda ting. Å ena sidan är det naturligtvis viktigt att studier ger resultat i form av ekonomisk utdelning. Utbildning ska löna sig helt enkelt. Å andra sidan får dock inte detta ses som det enda målet med högre studier, utan minst lika viktigt är den klassiska bildningen d.v.s. kunskap för kunskapens skull. Kritiskt tänkande, förmedlande av vårt västerländska kulturarv och en allmän omvärldseorientering är värden som det får anses vara akademiens roll att upprätthålla. Omedelbar ekonomisk nytta kan inte vara det enda målet för intellektuell verksamhet. Andra värden måste också kunna få spela en roll då forskningsmedel fördelas. Ovärderliga ting måste tillåtas ta plats helt enkelt.

 

Kalle Bäck

H1B-visum och ”globala talanger”

I denna veckans nummer av tidningen The Economist (12-18 april) finns en diskussion kring USAs visumregler för högutbildade människor som vill komma och arbeta i landet. I USA har man de senaste åren blivit betydligt mer restriktiv när det kommer till att bevilja de visum som kallas H1B visum vilka är en slags ”fast lane” till den amerikanska arbetsmarknaden. Dessutom har man satt en kvot på H1B visum och bevijar endast 85 000 per år vilka fylls upp under första ansökningsdagen. När de flera hundra tusen ansökningarna väl kommit in fördelar man de eftertrakatade visum på det mest ogenomtänka sätt – genom lottning.

USA är det land som historiskt sett kanske tjänat mest på att ta emot kompetenta immigranter. 70 av landets cirka 300 Nobelpris har tilldelats invandrare. Företag som Intel och Google är grundade av invandrare och en fjärdedel av de företag som startas upp i Silicon Valley är grundade av immigranter från Indien och Kina. Man räknar med att för varje beviljat H1B visum skapas det mellan fyra och fem amerikanska arbetstillfällen.

Eftersom alla företag idag talar om att rekrytera de ”globala talangerna” kan man med rätta ifrågasätta om denna typ av restriktiva invandringspolitik är rätt väg att gå. Kompetenta människor och talanger är kanske den tillgången det råder mest brist på i dagens kunskapsbaserade ekonomi.

Det finns dock länder som valt att gå andra vägen. Som exempel kan nämnas Storbritannien som har blivit bättre och bättre på att attrahera eftertraktad arbetskraft. På de Brittiska öarna har man till och med gått så långt att man per automatik beviljar ett års visum till studenter som tar examen från de 50 högst rankade handelshögskolorna i världen.

Sverige har en lång väg att gå när det kommer till att locka till sig de främsta studenterna och talangerna i Europa och världen. En väg att gå är att, precis som KSF vill, satsa betydligt mer på kvalité istället för kvantitet i högskolesystemet. Vidare diskuteras det inom EU om man ska införa en motsvarighet till det Amerikanska ”green card” vilket lär komma att kallas ”blue card”. Kanske bör Sverige också mer aktivt försöka locka till sig högutbildade människor och underlätta både visum och arbetstillståndsprocessen för dessa. En inspirationskälla skulle kunna vara det ovan nämnda exeplet från Storbritannien – men varför begränsa det till ett år?

Josef Kuhlin

KIC hade årsstämma

Under dagen har KIC (Kristdemokratiskt Internationellt Center)haft sin årliga stämma. Stämman avlöpte enligt planerna och bland annat blev undertecknad invald i den nya styrelsen. KIC kommer också fortsättningsvis att ledas av den omvalda orföranden Henrik Ehrenberg.

Sedan 1995 förmedlas en del av det svenska utvecklingssamarbetet genom de politiska partierna och KICs uppgift är att se till att den del vilken går till det Kristdemokratiska partiet förmedlas effektivt och till rätt ändamål. KIC arbetar för demokrati, jämställdhet och mänskliga rättigheter genom att bland annat utbilda politiker, stärka kvinnor i politiken och stödja utgivningen av en oberoende tidning på Kuba. Länder man verkar i sträcker sig från Guatemala och Kuba till Uganda och Vitryssland.

Att bygga upp ett civilt samhälle och ett fungerande demokratiskt system är oerhört viktigt för länders utveckling och för att att bygga stabila stater där människors rättigheter respekteras. Det arbete KIC gör är därför mycket viktigt och det ska bli oerhört kul och intressant att delta i styrelsearbetet detta år.

Josef Kuhlin

Entreprenörskap – inte längre en höger-vänsterfråga?

Förslag till hur företagandet i landet ska stimuleras kommer nu från både höger och vänster. Regeringen aviserar idag att man har för avsikt att inrätta ett ”Regelråd”, som kommer att ha till uppgift att aktivt komma med förslag till regering och berörd myndigheter om hur man kan gå till väga för att underlätta för företag och minska regelkrånglet. Redan har mycket konkret gjorts. Över 600 förslag från departement och myndigheter har redovisats som antingen genomförts eller kommer att genomföras.

”Bland förslagen finns förenklingar i miljöbalken och plan- och bygglagen, förenklingar som rör kraven på upprättande av jämställdhetsplaner och lönekartläggning, förenklade redovisningsregler, avskaffande av revisionsplikten för små företag, förlängd redovisningsperiod för mervärdesskatt, modernisering av tullagstiftningen, översyn av semesterlagen i förenklingssyfte, förenklingar i reglerna för tidsbegränsad anställning, effektivisering och förenklingar som rör uppgiftslämnande för företagare och en översyn av alkohollagstiftningen”.

Även socialdemokraterna har till sist insett att entreprenörskap och småföretagande är livsviktigt för vår välfärd, och man lade i dagarna fram ett program med 124 punkter för ökad företagsamhet. Några av inslagen i detta är att det s.k. starta eget-bidraget ska göras tillgängligt för fler och inte bara riktas till arbetslösa. Man vill också att systemet med statliga mikrolån ska utvidgas. Därtill ska och en tillväxtfond inrättas för småföretagare som har svårt att få stöd från bankerna.

Det är tydligt var socialdemokraternas fokus ligger; subsidier kanaliserade via den politiska sfären ska kommendera fram företagande. Man är inte speciellt intresserad av att på allvar ge makten över den egna verksamheten åt entreprenörerna själva, utan de ska vara beroende av den politiska makten. Oppositionens goda vilja till trots, så är det tydligt att det är alliansen som på allvar vill skapa bättre förutsättningar för företagen att utvecklas utifrån egna villkor. Mycket finns kvar att göra, men dagens initiativ med kraftiga regelförenklingar är ett stort steg på vägen mot att minska de administrativa kostnaderna med 25 procent till 2012. Alliansen har alltjämt initiativet även på det här området.

Kalle Bäck

Aron Modig och Annelie Enochson på studiebesök

Aron Modig träffade tillsammans med riksdagsman Annelie Enochson Göteborgs förenade studentkårers (GFS) ordförande Moa Neuman under ett möte på måndagen. Två viktiga studentpolitiska frågor berördes, kårobligatoriet och fribeloppet. Vad gäller kårobligatoriet så diskuterades främst hur studentinflytandet i högskolevärlden påverkas av ett avskaffande av obligatoriet. Beträffande fribeloppet så diskuterades vad som var mest önskvärt – slopat fribelopp eller höjt studiemedel. Här var parterna oeninga. GFS ansåg att höjningar av studiemedlet bör prioriteras medan de kristdemokratiska politikerna ansåg att ett slopat fribelopp är viktigast. Som helhet var mötet positivt och givande. Annelie Enochson ger sin version av det hela på sin blogg.

Aron Modig

”Vi måste locka fler studentröster”

I denna veckas nummer av Tidningen Kristdemokraten har Aron Modig skrivit den så kallade Förbundskrönikan. Eftersom krönikan inte finns att läsa på tidningens webbsida publiceras den här på KSF-bloggen.

Under rikstinget i Sundsvall förra sommaren behandlades frågan om namnbyte på vårt parti, då en motionär föreslog att ”Kristdemokratiska familjepartiet” skulle ersätta det nuvarande ”Kristdemokraterna”. Det är inte alls svårt att förstå tanken bakom detta förslag. Vi är ju ett parti som verkligen värnar om familjen och som har Sveriges utan tvekan bästa familjepolitik. Varför då inte göra detta extra tydligt för väljarna genom att basunera ut vårt fokusområde också via partinamnet?

Ja, denna fråga kan förstås diskuteras. Kritikerna till den aktuella motionen hade som huvudargument att ett namnbyte skulle riskera att stämpla partiet som ett enfrågeparti, vilket det förstås kan tänkas ligga någonting i. Visserligen är det så att en majoritet av riksdagspartierna redan idag har tvådelade namn. Men alla dessa partier har tilläggsnamn som beskriver den ideologiska hemvisten snarare än specifika sakfrågor. Exempelvis är Moderaterna ”samlingspartiet”, Folkpartiet är ”liberalerna” och Vänsterpartiet är/var ”kommunisterna”.

Att avstå från att anta ett andranamn baserat på en (och endast en) politisk sakfråga, bara för att man traditionellt inte gör så, kan dock synas ganska konservativt. Så inom Kristdemokraterna, där många vill dra en tydlig skiljelinje mellan den kristdemokratiska ideologin och konservatismen, borde inte detta argument hålla. Nej, kanske inte det. Men vart vill jag då komma med detta resonemang? Jo, helt enkelt till att det kanske inte alls vore så dumt att lägga till ytterligare ett ord till partinamnet. Det skulle kanske till och med vara ganska smart. Däremot är det inte alls självklart att detta andra ord skall vara just ”familjepartiet”, utan det finns minst en seriös utmanare. Och om detta ska jag nu berätta.

Kristdemokraterna har inte bara Sveriges bästa familjepolitik utan också Sveriges bästa politik för studenter. Partiet vill nämligen höja studiemedlet samt öka den andel av detta som utgörs av studiebidraget. Man vill helt slopa det av studenter så avskydda fribeloppet som rent ut sagt straffar den som genom extraarbete vill påverka sin ekonomi och skuldsättning. Man vill avskaffa det så kallade kårobligatoriet som går tvärsemot föreningsfriheten. Och dessutom tar man tydligt ställning för kvalitet i högskolan genom att bestämt ta avstånd ifrån den urholkning av högskoleväsendets resurser som blivit en konsekvens av Persson-regeringens kraftiga utbyggnad av antalet studieplatser.

Utifrån denna bakgrund är det kanske inte så förvånande att Kristdemokraterna i maj 2006 av Sveriges förenade studentkårer (SFS) mottog det trestjärniga SFS-certifikatet för partiets aktiva arbete med att förbättra studenters ekonomiska situation. Mer förvånande är det då att partiet bara fyra månader efter att man mottagit utmärkelsen fick så lite som tre procent av studenternas röster i riksdagsvalet, vilket förstås måste ses som ett väldigt stort misslyckande. Det är tydligt att vi, trots en politik av högsta klass, av någon anledning inte når ut till denna målgrupp.

Vad detta beror på vet jag inte idag. Kanske skulle det vara en lösning att döpa om partiet till ”Kristdemokratiska studentpartiet”, men detta är sannolikt inte den bästa vägen att gå. Klart är i alla fall att vi måste locka fler studentröster för att överleva riksdagsvalet 2010. I jakten på dessa röster spelar Kristdemokratiska Studentförbundet en betydelsefull roll. Det är en ära för mig att få leda detta viktiga förbund under det kommande året.

Aron Modig

Minska antalet lärarutbildningar!

Enligt Högskoleverket är tio av landets 26 lärarutbildningar för dåliga för att få examinera lärare. Tre av dessa tio lärarutbildningar bedrivs vid lärosäten som den tidigare socialdemokratiska regeringen ”uppgraderade” från högskolestatus till universitetsstatus. Det handlar om Karlstads universitet, Mittuniversitetet och Luleå tekniska universitet.

Kritiken mot lärarutbildningarna grundas främst på att andelen forskarutbildade lärare är för låg. Det är också så att nivån på matematikundervisningen är under all kritik. Enligt Eskil Franck, ordförande i Högskoleverkets bedömargrupp, ”motsvarar utbildningen en repetition av matematikundervisningen i grundskolan”. Föga smickrande. Högskoleminister Lars Leijonborg är inte förvånad över kritiken .Han tycker att det är en orimligt hög andel av utbildningarna som får examensrätten ifrågasatt, men meddelar att ett av hans främsta mål som minister är att förbättra lärarutbildningen.

Jag är väl medveten om att regeringen är på gång med flera reformer som syftar till att förbättra kvaliteten på svensk högre utbildning. Min åsikt att det krävs mer drastiska åtgärder för att komma tillrätta med kvalitetsproblemen står dock fast. Regeringen bör ta ifrån de ”nya” universiteten dess universitetsstatus för att kvalitetssäkra universitetsbegreppet. Just i fallet med lärarutbildningen är det också orimligt att vi ska hålla lärarutbildningar av god kvalitet vid 26 lärosäten i landet. Reducera detta antal betydligt och satsa istället ordentligt på de utbildningar som blir kvar. Underlätta också för de studenter som vill läsa till lärare att välja de lärosäten med högst kvalitet på utbildningen. Det bästa sätter att göra detta är att upprätta en ranking över rikets lärarutbildningar.

Aron Modig

Rätt av IOK att ge OS till Beijing

En stor del av de senaste veckornas svenska nyhetsrapportering har i ett eller annat avseende haft anknytning till Kina. Det har handlat om den kinesiska milisens våldsamma aktioner mot de tibetanska buddistmunkarnas protester, om Kinas enorma miljöpåverkan samt om landets konstanta ignorerande av de mänskliga rättigheterna. Allt detta kopplas samman med de olympiska spel som kommer att hållas i Beijing under augusti månad. Var det verkligen rätt att ge dessa spel, som ju skall präglas av respekt och samförstånd, till världens största diktatur?

Det är många som anser att det faktum att den internationella olympiska kommittén gav spelen till Kina är en bekräftelse av det kinesiska systemet och att OS därför stärker den kommunistiska regimen. Utan att förringa de stora brott som i Kina begås mot såväl mänsklighet som miljö måste jag säga att jag inte tror att det är på detta sätt. Tack vare idrottstävlingarna kommer hundratusentals, kanske miljontals, idrottare, ledare, åskådare och journalister att resa till Kina. Dessa kommer att resa runt i landet, de kommer att göra intryck på kineserna, och de kommer att berätta om sina upplevelser när de kommer hem. Journalister från hela världen kommer att rapportera från landet. Kort sagt, hela världens blickar kommer att vara riktade mot Kina från och med nu och fram till i höst.

Detta kan inte vara annat än positivt. Det måste vara så att det sätter press på den kinesiska regimen och påskyndar reformeringsprocessen. Just därför var det rätt av IOK att förlägga OS till Beijing. Jag är övertygad om att det bästa sättet att påverka den kinesiska ledningen är att föra en kontinuerlig dialog med den. Av denna anledning bör såväl svenska idrottare som den svenska statsledningen åka till spelen i Kina med gott samvete.

Aron Modig