På senare år har förhållandena inom den svenska skolan uppmärksammats en hel del. Det har belysts hur illa det verkligen står till med ordningen i klassrummen och hur dåliga grundskolans avgångselevers kunskaper i svenska, engelska och matematik de facto är. Denna ”upplysning” kan till stor del tillskrivas Folkpartiet, som med den nuvarande skolministern i spetsen lyckats föra fram skolfrågan på ett sådant sätt att den till och med blev av avgörande betydelse för den borgerliga valsegern förra hösten. Tyvärr har inte de frågor som rör den högre utbildningen och forskningen uppmärksammats på samma sätt, trots att även detta område är i stort behov av omfattande reformer.
Allteftersom den ständigt mer omfattande globaliseringen sveper över världen blir dessa förändringar dessutom mer och mer brådskande. Ett välutvecklat land som Sverige kan nämligen inte bygga sin internationella konkurrenskraft på okvalificerat lågkostnadsarbete utan måste istället profilera sig genom högteknologi och avancerade tjänster. Grunden i en sådan positionering är ett gediget och vasst utbildnings- och forskningsväsende.Syftet med denna debattartikel är att redogöra för vad som kan, och bör, göras för att förbättra svenska universitet och högskolor tillika landets möjligheter att hålla sig konkurrenskraftigt i en internationaliserad värld. Dessa reformer behöver inte vara speciellt kostsamma, utan det handlar i första hand om omfördelning av redan befintliga resurser samt om en förändrad grundinställning till utbildningsväsendet – kvalitet är att föredra framför kvantitet.
Så hur kan då kvaliteten inom den högre utbildningen förbättras? Ja, först och främst bör det totala antalet högskoleplatser reduceras. På senare tid har den svenska utbildningen genomgått en kraftig expansion, vilket lett till att många fler studenter än tidigare antagits till landets lärosäten samt till att många platser även gapar tomma. Allt detta har sin grund i att den socialdemokratiska regeringen använt utbildningspolitiken som regionalpolitik snarare än som en politik för tillväxt, något som i längden lett till knappa resurser och bristfällig kvalitet. Nu bör därför antalet utbildningsplatser åter minskas så att en ökning av de genomsnittliga anslagen per högskoleplats kan komma till stånd.
Utöver detta kan man höja kvaliteten på den högre utbildningen genom att förändra resurstilldelningssystemet så att lärosätena inte tilldelas medel efter antalet godkända studenter utan utifrån andra kriterier. Detta eftersom det nuvarande systemet uppmuntrar universitet och högskolor att godkänna studenter, som egentligen inte uppnått de uppställda målen, i syfte att erhålla större anslag.
För det tredje skulle kvaliteten på svenska universitet och högskolor sannolikt stärkas om konkurrensen ökade dem emellan. Ett sätt att åstadkomma en sådan ökning är att underlätta för studenterna att göra välinformerade och rationella val av utbildningar och kurser utifrån uppställda kvalitetskriterier. Det bör med andra ord finnas lättillgänglig statistik som rör exempelvis: andel lärare som har disputerat, andel lärare med pedagogisk utbildning, historisk anställningsbarhet bland studenter och mängden lärarledd tid i utbildningen. Det kan även vara aktuellt att ge ett politiskt oberoende institut i uppgift att regelbundet upprätta rankinglistor över landets universitet och högskolor utifrån kriterier av den typ som anges ovan.
Vidare bör man, utöver all den breddutbildning som Sverige redan har, satsa mer på spetsutbildning i syfte att få fram riktigt skickliga individer som kan föra landets utveckling framåt. Ett sätt att få till stånd en sådan inriktning på utbildningsväsendet är att göra systemet mera hierarkiskt. Till att börja med bör antalet svenska universitet reduceras till sex stycken; vilket innebär att Karlstad universitet, Växjö universitet, Örebro universitet, Mittuniversitetet, Luleå tekniska universitet samt övriga högskolor med universitetsstatus inom endast ett fåtal ämnesområden bör fråntas sin status som universitet. Detta kan tyckas vara kontroversiellt, men en reform av detta slag är i allra högsta grad nödvändig för att stärka kvaliteten på det svenska utbildningsväsendet. Många av de lärosäten som räknas upp ovan tilldelades nämligen sin universitetsstatus på för lösa grunder under den tidigare regeringens dagar. Socialdemokraternas felsteg måste nu rättas till – kvalitet måste gå före kvantitet.
För att ytterligare stärka denna hierarki bör ett av dessa sex universitet tilldelas status som svenskt ”spetsuniversitet” och därmed vara ett lärosäte med extra stora satsningar. Hit skall de främsta svenska forskarna och föreläsarna, samt de allra bästa studenterna, lockas. Universitetet skall vara ett svenskt centrum för såväl forskning som utveckling och skall ha som målsättning att på lite sikt kunna konkurrera med de allra främsta amerikanska och brittiska skolorna.
Utbildningsväsendet skulle dessutom kunna göras effektivare om man skiljde på universitetens och högskolornas uppdrag och organisation. Grundläggande bör vara att universiteten i största möjliga mån skall vara självständiga från såväl statliga som kommersiella intressen. Universiteten bör därför i första hand vara finansierade av icke-styrda anslag från staten, och de skall således själva besluta om hur de vill disponera de tilldelade medlen. Universitetens rätt till statlig finansiering och övriga oberoende gentemot staten bör för säkerhets skull vara reglerat i grundlagen.
Vidare skall universiteten ha ett brett akademiskt anslag och ha såväl forskning som utbildning inom ett flertal vetenskapsområden, detta för att främja nytänkande och ämnesöverskridande samtal. Av samma anledning bör ett universitet vara geografiskt samlat – alltså inte utspritt med olika fakulteter på olika orter. Rektorer och styrelser skall tillsättas av universitets akademiker och studenter och inte på politisk väg som fallet är idag.
Till skillnad från universiteten bör högskolor och andra forskningsinstitut ha friare finansieringsformer. Forskning inom ett specifikt område skall kunna beställas av såväl stat som kommuner och företag, men dessa får då stå för finansieringen. Det enda krav som bör ställas är att det tydligt ska framgå för den utomstående vilka forskningsprojekt som är självständiga respektive målstyrda. Vid högskolorna ska även så kallad konjunkturberoende utbildning kunna bedrivas. Exempelvis kan det vara så att ett större antal ingenjörer behöver utbildas för att fylla behoven inom en snabbt växande bransch, och då ska stat och näringsliv under en tid kunna gå samman och gemensamt finansiera sådana utbildningar. Den organisatoriska strukturen ska helt enkelt vara mer flexibel vid högskolor än vid universitet, vilket också ska kunna ta sig uttryck i högskolestyrelsernas sammansättning. Om exempelvis näringslivet finansierar stora delar av en teknisk högskola så är det naturligt att givande företag även får inflytande över detta instituts styrelse och verksamhet.
Avslutningsvis bör någonting om forskningen och dess finansiering tas upp. Regeringen har satt som mål att en procent av BNP skall gå till forskningen innan mandatperiodens slut. Det är en bra målsättning. Att fackförbund och intressegrupper redan nu börjat klaga på att vallöftet ännu inte uppfyllts kan tyckas löjligt i och med att vi ännu bara hunnit ett år in i perioden. Dock är detta ett område som bör prioriteras, varför regeringen bör se till att uppfylla enprocentsmålet som fort som möjligt.
Som klargjorts ovan finns mängder av saker att arbeta med på det utbildningspolitiska området. Det intressanta är att de flesta av dessa reformer alltså inte alls behöver kosta speciellt mycket pengar, utan att det främst handlar om omfördelning av resurser och en förändrad grundinställning till utbildningsväsendet. Vi måste helt enkelt inse den högre utbildningens och forskningens betydelse för det svenska samhället, en betydelse som med all säkerhet kommer att öka väsentligen med åren. Av samma anledning är detta en politisk fråga som kommer att debatteras och diskuteras alltmer i framtiden, och som därför kan innebära ett politiskt lyft för den eller dem som först vågar ta debatten. Förhoppningsvis blir Kristdemokraterna det parti som först inser betydelsen av de frågor som rör den högre utbildningen och forskningen. Det är i alla fall något som jag och Kristdemokratiska Studentförbundet kommer att arbeta för.
Aron Modig
KSF-bloggen 