KSF tar bloggpaus

Med anledning av Kristdemokratiska Studentförbundets styrelses begränsade arbetskraft kommer KSF-bloggen härmed att göra ett längre uppehåll. Förhoppningsvis kommer bloggen att kunna återupplivas någon gång framöver men tillsvidare vill förbundsstyrelsen hänvisa till den förnyade och livaktigare hemsidan istället. Härmed vill KSF tacka bloggens läsare för visat intresse!

Annons

Undervisa om vårt kulturarv

KSF:s ordförande Kalle Bäck har skrivit följande insädnare till tidningen Kristdemokraten.

INSÄNDARE. Regeringen har deklarerat att man kommer att ta krafttag mot främlingsfientligheten i samhället. Man har tillsatt en utredning som kommer att kartlägga hur främlingsfientlighet uppstår och hur den bäst kan motarbetas. Som så ofta när ett samhällsproblem ska lösas nämns skolan som en del av lösningen.

I dagsläget finns det tydliga riktlinjer i Lpo 94 att skolan ska verka för att ”Främlingsfientlighet och intolerans måste bemötas med kunskap, öppen diskussion och aktiva insatser.” Ändå ökar de främlingefientliga krafternas inflytande i samhället. Om skolan verkligen ska kunna motverka främlingsfientlighet behövs helt enkelt något mer än vackra formuleringar i styrdokumnet.

Hållbar grund

Att använda skolan i rent politiska syften är alltid riskabelt. Detta är inte heller min avsikt. Istället bör en långsiktigt hållbar grund för ett metodiskt arbete läggas. Främlingsfientligheten bör motarbetas genom att eleverna görs medvetna om det egna kulturarvet och den lokala historien.

Därför bör skolorna uppmuntras att infoga ett lokalt och regionalt perspektiv i undervisningen i exempelvis historia och samhällskunskap. Det handlar inte om att några problem på så sätt ska kunna lösas över en natt, men på så sätt kan en grund för öppenhet och tolerans läggas.

Det lokala och regionala perspektivet är ytterst viktigt för att skapa ett sammanhang och en naturlig koppling mellan den enskilde eleven och den nationella och globala historien. Undervisningen blir på så sätt mer konkret och verklighetsnära. Detta vore ett steg i rätt riktning. Bara den som känner sig själv kan visa aktning för andra!

Kalle Bäck, Kristdemokratiska Ungdomsförbundet

Det behövs en tydligare uppdragsfördelning mellan universitet och yrkesutbildning.

KSF:s förbundskrönika i tidningen Kristdemokraten 5/6 2011.

FÖRBUNDSKRÖNIKA. ”Med immateriella värden som grund är bildningen ett mål i sig i kristdemokratiskt tänkande” konstaterade jag i KSF:s förra förbundskrönika, 9 mars. Detta bör ses som utgångspunkten för den kristdemokratiska berättelsen kring vilken roll den högre utbildningen egentligen ska spela i samhället. Att ha en tydlig förankring i vår egen politiska filosofi är nödvändigt för att kristdemokratin ska kunna utgöra ett unikt alternativ i det politiska landskapet.

Utifrån grunden av immateriella och universella värden är det alltså upp till oss som på ett eller annat sätt är aktiva kristdemokrater att skapa och förnya vår sakpolitik för att kristdemokratin ska uppfattas som relevant. Utan att göra anspråk på att sitta inne med det slutgiltiga svaret härvidlag kommer här ett försök att göras till att formulera en grund för en kristdemokratisk högskolepolitik i 2000-talets Sverige.

Den logiska konsekvensen av att bildning är ett mål i sig är också att universiteten och akademien är ett mål i sig. Den forskning som bedrivs vid lärosäten ska alltså inte enbart generera ekonomisk avkastning, utan också vara så pass intressant att den motiverar sitt eget existensberättigande. Det är ett mål i sig att vi förstår hur ett statskick fungerar, hur vi kan förklara ett historiskt skede eller hur klassiska litterära verk kan tolkas. Detta är akademiens primära uppdrag.

Olycklig sammanblandning

Man kan då ställa sig frågan huruvida kraven på ekonomisk avkastning och bildningen som ett mål måste stå i motsats till varandra. Inte nödvändigtvis, men jag vill hävda att så är fallet i dagens Sverige. Problemet är i grunden att man sammanblandat dessa uppdrag på ett olyckligt sätt som gynnat varken det ena eller ­andra.

Utifrån ett studentperspektiv har detta resulterat i att många utbildningar inte ger de praktiska färdigheter som behövs för arbetsmarknaden, samtidigt som de rent akademiska kunskaperna också lämnar mycket i övrigt att önska. Två uppdrag har blandats samman och inget av dem blir väl utfört som ett resultat.

För lite praktik

Jag tar ett exempel från min egen utbildning till lärare. Själva lärarutbildningen är i dag en del av universitetet. Detta innebär en ”akademisering” av utbildningen, det vill säga att den görs mer teoretisk. Resultatet blir att de praktiska kunskaperna blir lidande och att många nyutbildade lärare inte får de färdigheter som krävs av dem. Man lägger under utbildningen mycket tid på lärarstudenterna ska förstå ”skolans plats i samhället”, vad ett ”vetenskapligt förhållningssätt” är eller hur vi ska förhålla oss till ”hållbar utveckling”. Däremot nämns ytterst lite om retorik i klassrummet, konflikthantering eller något annat som faktiskt är livsnödvändigt i vardagen.

Exemplet från lärarutbildningen är bara ett uttryck för en generell problematik som kan appliceras på många andra utbildningar.

Vad som skulle kunna vara lösningen på denna problematik är en tydligare uppdragsfördelning mellan universiteten och yrkesutbildningarna.

För att ta exemplet från lärarutbildningen igen så borde denna vara tydligt uppdelad. De akademiska kunskaperna förvärvar en student på en institution vid universitetet. Därefter kan man ta en examen vid en yrkeshögskola där man lär sig själva yrket att bli lärare.

På så sätt skulle vi få mer kompetenta lärare både vad gäller ämneskunskaper och praktiska färdigheter. Bildning och arbetsmarknadsanknytning har på så sätt vävts samman. Detta vore kanske en rimlig inriktning för en kristdemokratisk högskolepolitik?

Kalle Bäck, ordförande för Kristdemokratiska Studentförbundet

Den moraliska grunden för en kristdemokratisk rättspolitik.

En frågeställning som politiker och filosofer brottats med sedan antiken är vad syftet med en påföljd av en brottslig handling egentligen är. Ett lästips härvidlag är Mårten Schultz artikel där skillnaden mellan instrumentalism och retributivism klargörs.

Utifrån den kristdemokratiska politiska filosfin är det sistnämnda förhållningssättet det moraliskt rätta. En påföljd ses här som ett mål i sig, eftersom samhället tydligt måste markera mot en handling som skadar en annan människa. Denna idétradition går ända tillbaka till Aristoteles, som också är en av de tänkare som haft störst inflytande på den kristdemokratiska politiska filosofin. 

Vetskapen om detta måste alltid finnas med när vi diskuterar hur en kristdemokratisk rättspolitik ska se ut. En påföljd rättfärdigas inte av att den kommer att få positiva konsekvenser och ”återanpassa” brottslingen till samhället, utan är ett mål i sig.

Kalle Bäck     

Tid för kristdemokratisk berättelse om bildning

KSF har bidragit med veckans förbundskrönika i tidningen Kristdemokraten.

FÖRBUNDSKRÖNIKA. Det talas ofta om berättelsens betydelse i politiska sammanhang. Makthavare har genom hela historien levt med vetskapen om att legitimitet och popularitet inte bara vinns genom sakpolitik. Minst lika viktigt är att kunna förmedla vad man faktiskt har åstadkommit och vill uppnå.

Kanske var det just skickligheten på detta område som banade väg för den socialdemokratiska makthegemonin under 1900-talet. När denna nu tycks bruten ligger så fältet öppet för borgerligheten att formera sin berättelse om Sverige, bortom arbetslinjen och jämställdhetsbonusen.

Borgerlig idédebatt.

Svenska Dagbladet har under hösten i en serie artiklar under titeln ”Det nya borgerliga uppdraget” tagit ett lovvärt initiativ härvidlag. Genom krönikor och samtal med tongivande borgerliga personer har man försökt lägga en grund för en borgerlig idédebatt i 2010-talets Sverige. Tydligt är att det bubblar av idéer och olika infallsvinklar kring ämnet. Fler kristdemokrater har här givit sina bidrag, som Mats Odell och Ebba Busch.

Bra skolpolitik

Det är dock inte bara ur ett brett perspektiv på hela samhällsutvecklingen som ”berättelsekonceptet” kan tillämpas. Utifrån en ideologisk grund kan likaväl en berättelse om den kristdemokratiska familjepolitiken eller den kristdemokratiska företagarpolitiken skapas.

Kristdemokraterna har i dagsläget en mycket bra politik på högskoleområdet, men frågan är om någon egentligen kan tala om vad den kristdemokratiska berättelsen om den högre utbildningen egentligen är? Väl medveten om att Folkpartiet i dagsläget äger utbildningsfrågorna i Alliansen och att alla kristdemokratiska ministrar finns på socialdepartementet , vill jag ändå hävda att högskole

frågorna är ett område där den kristdemokratiska politiska filosofin har något unikt att erbjuda och att forma en berättelse utifrån.

Medel istället för mål

Det talas ofta om forskningen och utbildningens roll för ekonomisk tillväxt. Få skulle nog förneka att de resurser som satsas på högre utbildning också måste ge ekonomisk avkastning. Berättelsen om den högre utbildningens roll i samhället får dock inte ta slut här. Visst finns det frön till både en liberal och socialistisk idédebatt kring vad vi ska ha högskolan till; liberalerna betonar att utbildning ger individuell autonomi och vänsterdebattörer betonar att den högre utbildningen ska utjämna klyftor, som välfärdsstaten i övrigt. Båda dessa synsätt utgår dock ifrån att den högre utbildningen inte är något mål i sig, utan ett medel. Här utgör den kristdemokratiska politiska filosofin ett unikt alternativ. Med immateriella värden som grund är bildningen ett mål i sig i kristdemokratiskt tänkande. Helhetssynen på både människa och samhälle leder till insikten om att vi lever både i ett socialt och historiskt sammanhang. Högskolans roll blir då inte bara att utbilda för arbetsmarknaden, utan också att bilda för bildningens skull. Människan är av naturen kunskapstörstande och en del av denna kunskapstörst har sin botten i strävan efter en djupare förståelse för vår roll i förhållande till omgivningen i både tid och rum. Detta handlar ytterst om att skapa en djupare förståelse för den tillvaro vi lever i. Akademien måste helt enkelt våga ta sig an de stora frågorna i livet!

Är abstrakt

Detta kanske låter abstrakt? Det är det också. De stora livsfrågorna är abstrakta, men kanske är det just dessa som akademien måste våga ta sig an. Insikten om detta skulle kunna utgöra grunden för den kristdemokratiska berättelsen om den högre utbildningens roll i samhället. Skulle inte det kunna bli en del av ”det nya kristdemokratiska uppdraget”?

Kalle Bäck, förbundsordförande Kristdemokratiska Studentförbundet

Valfrihet i liberal mening?

Expressens ledarsida anklagar KDU,, och till viss del Kristdemokraterna för att vara ett bidragsparti. Anledningen till detta är förslaget om en barnomsorgspeng som framförts av bl.a. KDU:s ordförande Charlie Weimers. Tanken är att familjerna själva ska få bestämma över hur de vill använda de resurser som idagsläget är riktade mot offentlig barnomsorg eller fristående alternativ som dagmanmma eller dagbarnvårdare. En barnosmorgspeng med full valfrihet skulle också skapa möjligheter för föräldrar som vill vara hemma en längre tid med sina barn att vara det. Expressens huvudsakliga invändnig är detta skapar ytterligare ett ”bidrag” och anklagar KDU/KD för att vara ett nytt bidragsparti. Detta är naturligtvis rent struntprat. Pengarna ifråga finns redan i fickorna på kommunerna, men är låsta till några former av barnomsorg. Med KDU:s förslag skulle pengarna istället kunna disponeras helt fritt av familjerna och några kanske väljer att gå ner i arbetstid eller att inte jobba alls under en period. Detta är valfrihet i kristdemokratisk mening!

Den märkligaste invändningen som Expressen har är att

 ”En sådan reform skulle innebära sämre förskolekvalitet och färre förskolor. Det skulle alltså minska den reella valfriheten för familjer som behöver dagis.”

Man glömmer helt bort de föräldrar som vill spendera mer tid med barnen. Deras möjligheter att välja är idag begränsad i kommuner som infört vårdnadsbidrag och obefnitlig i de kommuner som inte gjort det. Den liberala tidningen menar alltså att valfrihet är att välja förskola. Är detta valfrihet i liberal mening?

Kalle Bäck

Valfrihet eller inte? Det är frågan i hemmafru-diskussionen.

Diskussionen kring hemmafruar togs upp i veckans ”Kvällsöppet”. KDU:s vice förbundsordförande Ebba Busch gjorde en mycket bra insats där hon betonade att kvinnor måste tillskrivas rätten att själva fatta beslut om hur de vill leva sina liv. Förvärvsarbete kanske inte är den ultimata meningen med tillvaron i alla skeden av livet för vare sig män eller kvinnor. Samhället kanske istället ska börja ta hänsyn till att det finns olika livssituationer och olika livsprojekt?

En intressant aspekt på det hela är den som S-kvinnornas Nalin Pekgul förde fram. Hon säger sig inte ha några synpunkter på om kvinnor väljer att vara hemmafruar eller förvärvsarbeta. Detta låter ju nästan frihetligt! Den som trodde att en sosse-feminist tror på reell valfrihet bedrog sig dock. I nästa andetag säger hon istället att så fort en person kommer i kontakt med de offentliga välfärdssystemen, så är tvångsstyrning av människors liv helt acceptabelt. Exempelvis vill hon tvångskvotera föräldraförsäkringen eftersom föräldraförsäkringen är något som ”samhället” finansierar. Alltså; sossarna har skapat ett högskattesamhälle där de allra flesta gjorts beroende av staten och  de system som är skattefinansierade kan politiken styra efter eget tycke och smak. Slutsats; pengar som tvingats av människor via skattsedeln kan användas för att styra deras liv med. Detta är själva motsatsen till valfrihet!

Där vänsterblocket, med S-kvinnorna i spetsen, alltjämt strävar efter att minska människors valfrihet ska Kristdemokraterna vara den kraft som tydligast står upp för att öka människors egenmakt. Inför valen 2014 vore det en bra idé för Kristdemokraterna att driva frågan om verklig valfrihet inom barnomsorgen, bortom vårdnadsbidraget, genom exempelvis en barnomsorgspeng. Så skapar vi ett samhälle där hänsyn tas till att alla familjer och livssituationer är unika. Detta är skillnaden mellan kristdemokratisk syn på välfärd och en sossig; ett välfärdssamhälle med valfrihet eller en välfärdsstat som tvingar människor in i samma snäva ramverk.

Kalle Bäck

Det måste kosta att misslyckas.

GP skriver om friskolor som riskerar att mista sina bidrag p.g.a. allvarliga brister och missförhållanden. De krafter som inte gillar valfrihet kommer naturligtvis att använda detta som argument för att friskolor är ett problem i sig.

 I verkkligheten är detta dock ett bevis på att systemet fungerar. Tänk om vi haft möjlighet att på detta sätt ge repressalier till kommunala skolor som inte fungerar! Då skulle troligtvis fler kraftfulla åtgärder sättas in på skolor som preseterar dåligt. Det måste helt enkelt blir kännbart för både kommunala och fristående alternativ att misslyckas.

Naturligtvis är det alltid djupt olyckligt för de ungdomar som går på en skola som kanske rentav läggs ned, men bättre det än att gå kvar på en skola som inte fungerar.

Kalle Bäck

”Ta bort fribeloppet och konkurrensutsätt CSN”

Följande intervju har publicerats i tidningen Kristdemokraten.

AKTUELLT. Kalle Bäck har suttit som ordförande för Kristdemokraternas Studentförbund sedan våren 2010.

Förbundet som han leder är inte ett associerat förbund med det kristdemokratiska partiet som KDU, Kristdemokraterna Seniorförbundet och Kristdemokratiska Kvinnoförbundet.

– När vi i framtiden får fler aktiva lokalavdelningar är jag inte främmande för att vi blir ett associerat förbund. Men i dag är det inget vi prioriterar, säger Kalle Bäck.

TIO gemensamma mål

KSF har i dag 230 medlemmar fördelade på sju avdelningar ute i landet. Det man vill genomföra för Sveriges studenter återfinns i de gemensamma mål som Alliansens studentförbund har för den högre utbildningen.

De målen kan sammanfattas i följande tio punkter:

Kvalitet före kvantitet. Mer arbetslivsanknytning. Ökade möjligheter att arbeta vid sidan om studierna. Entreprenörskap genom hela utbildningssystemet. Satsa på bildningssyftet inom högskolan. Utbildning ska löna sig. Studenternas bostadssituation måste förbättras. Självständiga lärosäten. En stark och fri forskning. Skäliga studiemedel.

Av de tio målen vill Kalle Bäck betona tre saker som Kristdemokratiska Studentförbundet ser som ”sin politik”.

– För det första vill vi att studenter med familj ska känna trygghet. Det nuvarande systemet för föräldrapenning utgår från att alla föräldrar befinner sig i arbetslivet, vilket drabbar studenter med barn. Vi vill ändra på villkoren för ersättning så att det tas mer hänsyn till barnens behov.

För det andra tycker Kalle Bäck att hans politiska motståndare ofta skryter om hur många lärosäten det finns. Här vill han att man i stället satsar mer på kvalitet än kvantitet.

– Vi måste öka kraven på de samhällsvetenskapliga och humansitiska utbildningarna. Som det är nu är kraven alldeles för låga jämfört med de tekniska och naturvetenskapliga utbildningarna. Detta skulle höja statusen på human- och samhällsvetenskapliga utbildningar och vi skulle få fler börs-vd:ar som läst historia eller filosofi, vilket ofta är fallet i anglosaxiska länder. Bildning, utbildning och arbetslivsanknytning skulle på så sätt knytas ihop, vilket skulle kunna bli ett bra koncept för en vinnande kristdemokratisk utbildningspolitik för högskola och universitet.

Reformera studiemedlen.

Det tredje som Kalle Bäck ser som kristdemokratisk politik handlar om studiemedelssystemet.

– Vi kristdemokrater vill ta bort det man kallar för fribeloppet, (summan av det en elev får tjäna under en termin). Regeringen har visserligen höjt beloppet men vi vill ändå ta bort det helt. Det man som student tjänar ska inte påverka det man får ut i studiemedel.

– KSF vill också konkurrensutsätta CSN när det gäller lånedelen så att även privata aktörer och banker kan erbjuda studielån.

Samarbete med KDU.

Att det är svårt för studenter att få tag i bostäder är ett erkänt problem.

– Vi vill ha en ökad nybyggnation och andrahandsuthyrning. Det kanske vi ska ta upp med den nya bo­stads­­ministern, Stefan Attefall. Han är ju kristdemokrat.

Inom en snar framtid vill Kalle Bäck utveckla ett närmare samarbete med KDU.

– Många av våra medlemmar är KDU:are. Där kan vi nog hitta många gemensamma projekt.

Tommy Wiberg

Sänkta krav och diskriminering är inte lösningen.

Christian Carlsson och Ebba Busch från KDU gör idag ett träffsäkert inlägg på SvD-Brännpunkt. Artikeln handlar om att försvarsmakten sänker kraven i rekryteringsprocessen till det nya frivilligförsvaret. Man väljer dels att sänka kraven för kvinnor, i syfte att göra försvarsmakten mer ”jämställd,” och dels att sänka kraven generellt. Detta resulterar i en mycket problematisk utveckling där både diskriminering och sänkt kvalitet på soldaterna blir konsekvensen.

”Beslutet att sänka de redan låga antagningskraven i samband med omställningen till frivilligförsvaret var mot bakgrund av det inte bara oansvarigt utan också omdömeslöst. KDU anser att antagningskraven till Försvarsmakten borde höjas. Det är möjligt att höjda antagningskrav inte direkt underlättar rekryteringen till det nya frivilligförsvaret. Problemet består dock knappast i för högt ställda antagningskrav utan i det förhastade beslutet att införa ett bristande personalförsörjningssystem. Försvarsmaktens genusexperiment måste stoppas”.

Sänkta krav kan varken leda till ett mer välfungerande eller mer jämställt försvar. Tråkigt att detta måste påpekas, men det behövs uppenbarligen.

Kalle Bäck